Domino

Jag vaknade med en obehagskänsla i morse, en diffus förnimmelse av att något var på tok. Vid en första anblick verkade jag obefogat paranoid. De ihopklistrade kalaspuffarna smakade som de skulle och i mailboxen låg en obligatorisk deadline-påminnelse från Petter, allt var som vanligt med andra ord. Men ändå inte. Och faktum är att jag känt så ända sedan jag såg Domino. Allt var som gjort för succé och superlativsfrossa. Ett verklighetsbaserat manus skrivet av Richard Kelly, hans första livstecken sedan han knåpade världens bästa film Donnie Darko. En gudabenådad snygg Keira Knightley i huvudrollen tillsammans med en pånyttfödd Mickey Rourke. True Romance-regissören Tony Scott bakom kameran. Det hade kunnat bli och skulle ha blivit årets coolaste actionfilm. Istället blev den för cool för sitt eget bästa.

Hur det kunde bli så? Det beror på om man frågar oraklet i Matrix eller om man frågar mig. Hon skulle säga att för att det var den enda vägen att gå och att skeden är böjd. Jag skulle skylla allt på Tony Scott. Men låt oss börja från början. Lått oss börja med Domino Harvey, rikemansdottern som aldrig trivas i Los Angeles finare förorter utan ständigt sökte adrenalinkickar utanför de vanliga kanalerna och var smått allergisk mot normalitet. Efter att ha lagt modellkarriären på hyllan sökte hon sig till den legendariske prisjägaren Ed (Rourke) och hans medhjälpare Choco. Tillsammans blev de snabbt L.A:s mest mytomspunna och ökända prisjägare. Filmen skildrar i huvudsak några dygn i Dominos liv där gänget mot sin vilja blir inblandade i en maffiarelaterad pengahärva som visar sig bli väldigt knivig att ta sig ur.

Med sin frenetiska klippteknik och stilistiska foto har Tony Scott alltid legat farligt nära gränsen till att överestetisera sina filmer. Jag har bara väntat på att det oundvikliga klavertrampet skulle inträffa. Innan han flyttade till Hollywood försörjde han sig, precis som sin brorsa Ridley, som reklamfilmare och den estetiken finns alltid närvarande även i hans långfilmer som han skördat stora framgångar med. Här vet jag dock inte hur han ska urskulda sig, kanske drabbades han av ett epilepsianfall och råkade komma åt kamerafunktionerna med sina spasmer och kramper. Inga klipp är längre än fem sekunder och bilderna är dränkta med pålagda textremsor, inzoomningar, slow-motion tagningar, svart/vita inklipp, ekoröster m.m. Tittar ni på bilderna här nere så ser ni förutom miss Knightley att man fotokemiskt har manipulerat färgerna så att alla grönskalor förstärkts och alla röda toner reducerats. Syftet är naturligtvis att ge en speedad MTV-känsla samt att förmedla karaktären Dominos snabba och kaotiskt leverne. Men resultatet blir huvudvärk.

Jag tänker statuera exempel och ge Domino ett snäpp lägre betyg än vad den egentligen kanske hade förtjänat. Dialogscenerna mellan Domino och FBI-psykologen (Lucy Liu) är till exempel riktigt bra. Och bilden av en råtuff och blåslagen Keira Knightley biter sig förvisso fast och är svår att glömma. Men det är ju en efterhängsen förkylning också. Tony Scott var tydligen vän med verklighetens Domino som avled i ung ålder innan filmen hann avslutas. Tragiskt, men kanske ändå lika bra för frågan är om de fortfarande hade varit vänner om hon fått se det tvivelaktiga minnesmärke som Scott tillägnat henne. Hur mycket av filmen som verkligen stämmer in på den riktiga Dominos liv lär vi aldrig få veta. Men Keira Knightley lämnar en ledtråd i filmens slutskede: "Det angår fan inte er".

DVD:n inenhåller två minidokumentärer, en mycket bra om den verkliga Domino Harveys liv och korta intervjuklipp med henne. Den andra behandlar Scotts visuella stil och är av naturliga skäl inte lika bra. Det återfinns även nio borttagna scener där jag tycker en scen där Domino samtalar med sin psykolog borde ha platsat i det färdiga materialet. DTS-spår bjuds det också på.