Donnie Brasco

Filmen:
När det kommer en maffiafilm jämför de flesta direkt med Francis Ford Coppolas mästerliga Gudfadern och inser oftast att den inte lever upp till den höga standarden. Donnie Brasco skulle ha kunnat vara en i mängden men regissören Mike Newell har givit filmen en speciell touch. Filmen har förvisso sina inslag av spännande intriger och våldsamma mafiosos men Donnie Brasco handlar främst om vänskap. Vänskapen mellan en polis och en gangster. Maffialivet kommer i andra hand.

Under 70-talet härjade den italienska maffian hejvilt i New York och FBI bestämde sig för att ta krafttag mot den organiserade brottsligheten. De skickade in specialagenten Joseph D. Pistone för att infiltrera en av de mäktigaste maffiafamiljerna under täcknamnet Donnie Brasco (Johnny Depp). Men det visade sig vara mer omfattande och komplicerat än de trodde från början. Donnie blev vän med fotsoldaten Lefty Ruggiero (Al Pacino) och vänskapen mellan dem växte och växte för var dag. Han spenderade allt mindre tid med familjen och började tvivla på sin roll i operationen.

Donnie Brasco är en välkommen avvikelse från den traditionella maffiagenren och regissören Mike Newell har lyckats skapa en sevärd och mycket bra film. Han har lyckats fånga den spända och depressiva stämningen helt perfekt och det discobesudlade New York har sällan sett vackrare ut. Valet av Al Pacino som Lefty var genialt, vi känner igenom honom från Gudfadern och han har det i blodet så att säga. Al Pacino gör allting rätt i sin tolkning av Lefty och sympatierna kommer som ett brev på posten.

Johnny Depp är inte mycket sämre. Jag kan inte nu direkt komma på en film där han varit dålig och Donnie Brasco är inget undantag. Han klarar av att hantera de svåra rollerna som den pressade familjefadern och stentuffe gangsterlärlingen. Donnie Brascos originella maffiaskildring är en av de bästa genom tiderna och får inte missas för allt i världen. Offra två och en halv timma för lite skön filmkonst.

Bilden:
Trots sina mer än tolv år på nacken visar Donnie Brasco inga ålderstecken. Bilden är enormt skarp och har ett djup som skulle göra vilket filmbolag som helst avundsjuk. Detaljarbetet är makalöst. Varenda tegelsten och repa på lacken syns och skärpan är kanon filmen igenom. Även svärtan håller hög kvalité med fina detaljer i mörkare partier. Färghanteringen är lyckad. Den gulaktiga tonen passar in i filmen och ger en höstdeprimerad look till filmen. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Sony har slängt med en Dolby TrueHD-ljudmix som låter riktigt trevlig. Den är härligt dynamisk och utnyttjar formatet till fullo. Filmen är dialogtung och det låter klart och tydligt. Den är även välbalanserad mellan de främre högtalarna. Surroundkanalerna används sparsamt men förstärker närvarokänslan. Basspåret ger tyngd åt filmen, den trycker på precis där det behövs och tvärtom. Ljudet i Donnie Brasco är överraskande bra och belönas med en stark åtta.

Extramaterialet:
Tyvärr lever inte extramaterialet upp till mina förväntningar. Ett kommentatorsspår hade varit välkommet men det blir vi blåsta på. De två dokumentärerna som finns håller usel kvalité. Den första "Out from the shadows" är 23 minuter lång och är mest promotion för filmen. Jag kan inte förstå varför de slösar vår tid med att sitta i intervjustolen och säga hur fantastiska alla är och hur bra filmen är, det är väl upp till mig att avgöra för bövelen. Den andra dokumentären, eller featuretten är 7 minuter lång och ännu sämre. MTV-varning på den. Till sist finns ett ljudsatt fotomontage. Allt extramaterial är tyvärr lågupplöst.