Donnie Darko: The Director's Cut

Under sommaren har visningarna av Richard Kellys kultfilm Donnie Darko, Director´s Cut svept över biograferna i U.S.A. Det vore felaktigt att påstå att succén är fullkomlig och att bioföreställningarna kantats av Beatles-hysteri anno 1965. Men entusiasmen har inte gått att ta fel på och förväntningarna har stigit med samma hastighet som ränteskulden på CSN-lån efterhand som rapporter om Director's Cuten inkommit.

Fenomenet Donnie Darko behöver egentligen ingen vidare presentation (är det inte märkligt att alla skriver så för att sedan komma med en utläggning lika diger som telefonkatalogen?). Sci-fi-dramat-thrillern spelades in för, i sammanhanget en spottstyverbudget, 4,5 miljoner $ och var inte i närheten att spela tillbaka pengarna förrän filmen slutligen fick VHS/DVD-premiär och nådde utanför U.S.A:s gränser. Först då började folk få upp ögonen för den märkliga genrehybriden. Resten är, klyschan till trots, historia.

Donnie Darko gick aldrig upp på biograferna i Sverige och sättet filmbolagen hanterat den på är en skandal av Watergate-liknande proportioner. Inte nog med att samtliga bolag negligerade en biovisning, när det vankades DVD-släpp lyckades man abrakadabra bort både 5.1-ljudet och extramaterialet med undantag för en Trailer. De som hade avsikter att verkligen förstå filmen tvingades köpa R1:an eller den brittiska R2:an för att få tillgång till det nödvändiga extramaterialet som löser några av mysterierna i filmen. Nu när det gyllene tillfället kommit åter att i och med Director's cuten ta upp den på biograferna för att dels bjuda de redan invigda på en värdig visning på stor duk och dels ge alla de som ännu inte upptäckt filmen en chans att få göra det så hörs inte ett knyst. På biofronten intet nytt.

Lämpligt nog valde man att släppa den här nya utgåvan i oktober. Vi kalenderbitare gnuggar händerna i förtjusning med vetskapen om att det är just i oktober som filmen utspelar sig när parallelluniversumet håller på att rämna och manipulerande döda styr ödet genom gudomliga ingripanden. Ni som inte sett Donnie Darko undrar förstås vad det är för gallimatias jag kommer dragandes med men det är en sådan vokabulär som både originalfilmen och Director´s cuten kretsar kring.

120 minuter senare är mitt spontana omdöme om Director's cuten så pass superlativfrossande att det inte skulle rymmas eller göra sig bra i text. Men belackare som velat hävda att Director's cuten skulle sabotera ursprungsmagin kommer att få erkänna sig vara fel ute. Likadant de som fruktat att Richard Kelly skulle avslöja för mycket och ta död på alla spekulationer och gissningslekar som har omgett filmen. Kelly själv sade inför premiären i en intervju till en amerikansk nättidning att den nya versionen förvisso skulle besvara en del frågor men i samma andetag öppna upp för nya frågeställningar. Det summerar på ett utomordentligt sätt essensen i Director´s cuten. Den största förklaringsunderlättande faktorn i den nya filmen är att Kelly låtit lyfta in sidor från den fiktiva boken The Philosophy of Time Travel till vissa nyckelscener i filmen, texterna i boken har tidigare enbart funnits tillgängliga som extramaterial på R1:an och UKR2:an samt på Donnie Darko-hemsidan. Vidare har de flesta bortklippta scenerna återinsatts, även de har funnits med som extramaterial på de icke-svenska regionerna. Notabelt är också att ljudet och effekterna överlag förbättrats avsevärt.

Förutom en del splitternya scener är det mest utmärkande att det skett en del ändringar i soundtracket. Echo & the Bunnymen-låten The Killing Moon har ersatts med INXS:s 80-talshit Never Tear Us Apart i filmens inledning vilket jag tycker är den enda överraskningen av negativt slag. Förvisso har The Killing Moon istället satts in i scenen där Donnie och Gretchen kommer ner för trappan på Halloweenfesten men det känns trots allt som ett nedköp att anslå filmen med en låt från ett album som inte åldrats med mer värdighen än att CD:n gör sig bäst som dricksglasunderlägg. Rent textmässigt kan jag ändock förstå Kellys intentioner. "Two worlds collided, and they could never tear us apart" fångar i samma mening både situationen med jordens kommande undergång samt filmens kärlekshistoria mellan Donnie och Gretchen som skulle fått William Shakespeare att självmedicinera på grund av mindervärdeskomplex och aldrig ens våga sig på att skriva Romeo och Julia. På det stora hela känns det som om att Donnie Darko i och med Director's cuten blivit en mer komplett film, mer Sci-fi-betonad än originalet, och fått den visuella och audiella förpackning som den förtjänar.

Det är nu tre år sedan Donnie Darko släpptes och att filmens popularitet eskalerat så pass mycket i efterhand har lett till att Richard Kellys nästa filmprojekt låtit vänta på sig. Dock har inspelningen av vad som kommer att bli hans nästa film inletts. Filmen ifråga är Southland Tales och har en rollista med namn som Sarah Michelle Gellar (Buffy and the Vampire Slayer) och Sean William Scott (American Pie, Evolution). Southland Tales lär bli något åt musikal/komedi-hållet och utspela sig i Los Angeles någon gång i framtiden. Av filmens hemsida att döma (www.southlandtales.com) lär det bli något alldeles extra, premiären är beräknad till 2005 i U.S.A. Personligen lär jag inte ligga sömnlös och vrida mig i vånda över hur det projektet artar sig. Förvisso kan man aldrig leva på gamla meriter men i Kellys fall är det frågan om det inte är undantaget som bekräftar regeln. Vi talar trots allt om Richard Kelly, mannen som förkunnat att alla mänskliga varelser dör ensamma med samma självklarhet som andra tar två sockerbitar i sitt morgonkaffe. Ni som sett Donnie Darko förstår vad jag menar. Det finns därför ingen anledning att konstatera att Richard Kelly är en av filmens sista riktiga trollkarlar, att Donnie Darko är det enda kvarvarande sanatoriumet eller att en eventuell Gud måste flytta på sig eftersom himlen inte är stor nog åt både Honom och Kelly.

Men jag gör det ändå. They Made Me Do It.