Dorian Gray

Filmen:
Dorian Grays porträtt är en novell skriven av Oscar Wilde år 1890 och väckte rabalder med sitt omoraliska innehåll. De homoerotiska tonerna var för mycket aristokraterna som tvingade fram en ny version. Dorian Grays porträtt är inte den mest lättfilmade och den har bara filmats två gånger tidigare, 1945 och 1970. Men nu har Oscar Wilde-fantasten Oliver Parker gjort ett försök. Tillsammans med Narnia-bekantingen Ben Barnes och Mamma Mias Colin Firth.

Den unge och vackre Dorian Gray (Ben Barnes) anländer till London och bosätter sig i sin bortgångne fars stora hus. Den rike och välkammade ynglingen blir ett hett villebråd för Londons elit, som omgående träffar den populära konstnären Basil Hallward som vill föreviga Dorian på en tavla. Samtidigt dyker den karismatiske och vitssprutande lorden Henry Wotton (Colin Firth) upp och lär Dorian ett och annat om livet, bland annat att skönheten inte varar för evigt. Då bestämmer sig Dorian för att sälja sin själ för att få vara evigt ung och vacker.

Det största problemet med Dorian Gray är att den är tråkig, så tråkig att jag höll på att somna flera gånger om. Oliver Parker har inte lyckats skapa någon som helst spänning eller trovärdighet och karaktärerna är fruktansvärt tråkiga. Ben Barnes kommer inte vinna några priser för sin roll med sitt stela och livlösa skådespeleri. Filmens behållning är Colin Firth, det mest engelska sen Mr Darcy med en röst som man aldrig blir trött på. Synd bara att karaktären Lord Henry känns så meningslös.

Den dekadens som Dorian Gray försöker påvisa känns bara fånig. Filmen saknar en grund att stå på och haltar sig fram. Tyvärr måste jag säga att Dorian Gray är en av de segaste och mest lättglömda filmer jag sett. Den är en moralpredikande slibbig sås utan konsistens.

Bilden:
London a'la Dorian Gray är ingen trevlig plats. Blågråa nyanser för hela slanten och mörka deprimerande miljöer. Dorian Gray presenteras i det tv-vänliga 1,78:1 formatet och levererar en skapligt bra bild faktiskt. Skärpan och dynamiken är det inget fel på. De överdrivet detaljerade kostymerna och rekvisitan visas i sin fulla glans. Detaljnivån imponerar som sagt. Svärtan hänger också med, inga gråaktiga smetfasoner utan detaljerat och samtidigt fylligt.

Ljudet:
Dorian Gray har ett DTS-HD Master Audio ljudspår med en hel del positiva upplevelser. Framförallt Charlie Moles stråk-baserade melankoliska ljudspår som skickar rysningar via ryggraden. Även dialogen låter kristallklar och dynamiken är det inget fel på. Surroundeffekterna är dessvärre inget att hänga upp i granen. LFE-spåret likaså. Någon tung och mäktig ljudupplevelse är inte Dorian Gray men det kristallklara ljudet räcker långt.

Extramaterialet:
För de som uppskattade filmen finns en del extramaterial att glutta på. Till exempel en 19 minuter lång making-of dokumentär med tvivelaktig kvalité. Som så många gånger förut är det snabba klipp från filmen varvat med skådespelarintervjuer där de vräker komplimanger över varandra. Pinsamt dålig. Det finns även några kortare 2 minutersfeaturettes där de tar upp olika delar av filmen, men gäspvarning även där. På fodralet nämns ingenting om det kommentatorsspår med regissören Oliver Parker. Det var kanske ett medvetet val för tråkigare kommentatorsspår får man leta efter. Som avslutning har de slängt med ett bloopers-klipp, ovanligt för en thriller. Samt några borttagna scener som inte tillför något.