Dreamgirls

Ett av fjolårets roligaste skämt var att Eddie Murphy Oscarsnominerades. "Så jääävla bra kan han då inte ha varit" mumlade jag för mig själv medan jag försökte förvissa mig om att jag inte hade hamnat på Lost-ön där knäppa och oförklarliga saker inträffar mer ofta än sällan. En annan tanke var att juryn helt enkelt ville skoja med oss. Då hade jag ännu inte sett Dreamgirls (filmen han gör sin hyllade roll i) - och om jag nu hade väntat med de sura tankarna tills efter titten, så hade jag fått äta upp vartenda litet ord jag yttrat. För mannen som gjort sig känd som snut från Hollywood och talande åsna gör faktiskt en kanoninsats utan dess like när han spelar egotrippad stjärna med många problem.

Det är, tyvärr, mer än vad man kan säga om själva filmen Dreamgirls. För det här är inget annat än en tillrättalagd musikalbiografi gjord helt enligt den tråkiga mall som tidigare stöpt filmer som Walk the Line och överskattade Ray. Man anar redan i förtexterna vad som kommer att hända. Oupptäckta stjärnor blir upptäckta av en manager. Check, det händer ganska snabbt. De nyblivna stjärnorna kröner stora framgångar och blir fort ett namn på allas läppar. Check, det händer också relativt fort. Därefter tillkommer vissa hemskheter som får framgångarna att vändas till fall och vi tittare tvingas uthärda en monstruöst överspelande Jamie Foxx som nästan helt på egen hand lyckas göra filmen outhärdlig att ta sig igenom.

Foxx spelar managern som tar sig an tjejerna och precis som jag nämnde i stycket innan är det han som förstör mycket av upplevelsen. Det må så vara att hans karaktär utgjorde en viktig del i den sanna berättelsen, men jag hade gladeligen sett att man tummade lite på sanningen och lät hans karaktär få stå i skymundan till förmån för tjejerna. För det är dem som gör filmen värd att se trots den bristande originaliteten och fegheten att gå utanför ramarna för vad amerikanska folket förväntar sig. Jennifer Hudson vann Oscarn för bästa kvinnliga biroll och det gjorde hon välförtjänt, men faktum är att hennes två kollegor Anika Noni Rose och Beyoncé Knowles också levererar riktigt fina insatser, om än lite sämre än just Hudson.

Själva musiknumren är även dem imponerande, snyggt iscensatta med tidstypiskt utseende och tjejerna sjunger så bra att även en rockräv som en själv lyckas fascineras av det härliga svänget. Dreamgirls lever alltså på skådespelarnas fina prestationer (med undantag för Foxx) och de grymma musiknumren som finns i ett överflöd, det är tillräckligt för att mitt betyg ska landa på en någorlunda stark 6:a, men det är långt ifrån vad jag förväntade mig av en film som lovordats av i princip alla kritiker runt om i världen. Långt ifrån.

DVD:n från Paramount är en snygg skapelse med finfina färger, skarp bild och ett ljud som verkligen gör musiknumren rättvisa. Här har du möjligheten att skapa en redig konsertstämning i vardagsrummet bara du inte fegar med volymen. Extramaterialet är måttligt intressant med 12 förlängda musiknummer samt en musikvideo med hetingen Beyoncé.