Drive Angry 3D

Filmen:
Med stiltips från självaste Palme-mördaren Christer Pettersson rymmer Nicolas Cage från helvetets allra djupaste katakomber för att hämnas sin dotters död och rädda sitt barnbarn från en läbbig djävulskult ledda av Bellas pappa från Twilight-filmerna som försöker skapa kaos på jorden genom offra det lilla barnet och således åkalla sig djävulen. Detta samtidigt som en hänsynslös jägare från helvetet hela tiden är Cage i hasorna för att ta honom tillbaka dit han hör hemma. Det som låter som den kanske sämsta idéen sedan Nick Borgen ställde upp i Melodifestivalen med en sång om World Wide Web på 90-talet har nu blivit verklighet.

Här finns det nakna kvinnor (som ligger med Cage som behåller kläderna på sig för att inte riskera att vara naken ifall det sker en eldstrid mitt under akten), krystade one-liners som aldrig blir vare sig roliga eller tuffa, slafsigt datablod som förstör många scener med sin blotta närvaro och tramsiga 3D-effekter med saker som flyger rakt mot skärmen ungefär tio gånger i minuten. Regissören Patrick Lussier har tillsammans med medförfattaren Todd Farmer kokat ihop en helgalen historia som skulle ha kunnat bli till en underhållande film.

Men Drive Angry 3D lyckas aldrig hitta sin röst. Ena stunden framstår den som en småseriös hämndfilm där Cage berättar om våndan över att förlora någon man älskar och i andra stunden känns det som en svamlig grindhouse-action-skräck med övernaturliga inslag i form av William Fichtners kostymklädda djävulsarbetare som inte känns helt olik Mr Smith från Matrix-filmerna och T-1000 från Terminator 2. Det är en konst att göra en dålig film sevärd och här är det uppenbart att regissören inte har en susning om vad han håller på med. Lussier försöker verkligen fånga upp Grindhouse-känslan och drömmer om att vara som Tarantino, men det vill sig inte riktigt. Drive Angry 3D består mest av ett fladdrigt klippande, fula kameraåkningar och det gräsliga användandet av CGI-blod som gör en lika förbannad varje gång det syns i bild.

Många gånger känns det som att skådespelarna inte heller har koll på läget. Nicolas Cage ser mest sur ut genom hela filmen och väser fram sina repliker utan att lyckas se hård ut en endaste gång, medan snyggingen Amber Heard inte gör mycket mer än att ha på sig vågade kläder och leverera ögongodis för alla tittare. Bäst är David Morse som dyker upp i en på tok för kort biroll som en gammal kumpan till Cages karaktär.

Drive Angry 3D är ett enda långt skämt som man inte skrattar åt.

Bilden:
Bilden är lyckligtvis riktigt bra, för att inte säga helt strålande, med otroligt stark svärta samt en krispigt läcker skärpa med häpnadsväckande detaljer där varenda liten rynka i ansiktena på karaktärerna är synlig. Ibland tappar man bort sig i filmen för att man sitter och tittar på smådetaljer som syns i bakgrunderna. Färgerna som går i en ganska dämpad palett är balanserade och inbjudande med en skön 70-talskänsla över sig. Drive Angry 3D är snudd på referensklass när det kommer till bildkvalitet och tian hade varit given om det inte vore för att skärpan i ett fåtal tillfällen känns något mjuk.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Rent ljudmässigt når man inte riktigt samma höjder som bildkvalitén, men det är fortfarande ett härligt överdrivet DTS-HD Master Audio 5.1-spår som fångar upp allt det kaos som filmen bjuder på med råge. Basanvändningen är skoningslös i många scener - som då en biljakt pågår mellan Cage och Fichtner. Sitter du med en sjyst subwoofer i anläggningen, så kommer fönsterrutorna garanterat vibrera rejält i dessa scener. Även surroundeffekterna är bra mixade med hyfsad precision i riktningsdetaljerna, medan dialogerna och musiken känns aningen för lågt respektive högt mixade.

Extramaterialet:
Här finns ett matigt Picture-in-Picture-spår att titta på samtidigt som filmen rullar med intervjuer från såväl regissören som skådespelare. Förvånansvärt intressant och underhållande där Amber Heard kommer med många roliga anekdoter. Väl värd att titta på. Här finns också ett par bortklippta scener.