Due Date

Filmen:
Det är inget konstigt som har kokats ihop här direkt när regissören Todd Philips följer upp succén med Baksmällan med en ny komedi som man väl får säga är i lite samma anda. Två diametralt olika personer blir beroende av varandra och åker ut på galen road trip med inslag av absurda klammerier med rättvisan, lite drogtokigheter och en masturberande fransk bulldog. Due date är tänkt att roa för stunden, kanske till och med så pass länge att Baksmällan 2 hinner komma ut. Lyckas den? Jovars, men mest för att Zach Galifianakis och Robban Downey är skickliga yrkesmänniskor med en karaktärskemi som klickar.

Peter (Downey) spelar den torre arkitekten som har bråttom hem till LA där han fru ska föda deras första barn om tre dagar. Dessvärre råkar han stöta på den skäggige Two and a Half Men-tokige skådis-wannaben Ethan som får de bägge portade från planet och Peter att bli av med sin plånbok. Illa. Nu återstår bara att ta bilen till Los Angeles, tillsammans med den konstant pratande Ethan som dessutom gör världens sämsta Gudfader-imitation och har sin pappa med sig i en kaffeburk. Askan alltså. Under resan växer många sanningar fram, till exempel att Texaco och Mexiko inte är samma sak och att det är absolut förbjudet att spotta på någons hund. Och att Juliette Lewis är en av de absolut coolaste skådisarna i världen.

Ett sätt att tycka mer om Due Date är att hoppas att man aldrig sett Planes, Trains and Automobiles vilket man får säga att Due Date lånar väldigt friskt från. Ett annat sätt är att stänga av när det är en halvtimme kvar så man slipper se alla tomgångsupprepningar där framförallt karaktärerna tappar udd. Däremellan är det ganska stabilt med bra skådespel och några riktigt bra scener. Det är svårt att inte skratta åt kaffe-scenen till exempel och vissa repliker är rappa och vältajmade, helt klart. Men när scenerna staplas på varandra, ibland ganska finesslöst, så blir det lätt jobbigt och inget som lyfter riktigt så mycket som man hade hoppats.

Bilden:
Bilden är riktigt fin med sina lite varma färger och frågan är om Grand Canyon någonsin sett så bra ut. Detaljerna är rakbladsskarpa och rynkorna i Downeys ansikte gör sig påminda. Allt från hudtoner till natthimlen ser bra ut och filmen har en realistisk ton och inte det där överdrivna färgskalningen som vissa komedier envisas med. Smuts, banding och andra tekniska defekter är inte märkbara.

Ljudet:
Ljudet är välbalanserat med fokus på dialogerna som alltid håller rätt riktning och kvalitet trots att mycket händer under den galna bilfärden. Kanske hade man kunnat önska lite mer av de bakre kanalerna även om de kommer igång under de mer actionladdade scenerna. Plus för soundtracket med bland annat Pink Floyd.

Extramaterialet:
Här får vi ett gäng tråkiga bortklippa scener, en sammanfattning av alla frågor som Ethan tvingar på Peter under resans gång, ett potpurri av filmens actionscener och en lite förlängd version av Two and a Half Men-scenen samt ett gag reel. Lite snålt kan tyckas.