
Filmen:
Jag har nog aldrig skrattat så mycket åt en animerad film som jag gjorde till Dumma Mej när den släpptes häromåret. Den helmysiga berättelsen om dunderskurken Gru som blev snäll när han kom i kontakt med tre små föräldralösa flickor fick en att ömsom smälta av filmens stora hjärta, ömsom skratta sönder höftkulorna åt de många tokigheterna.
I uppföljaren är det mesta sig likt. Gru är fortfarande som hämtad ur en gammal Bela Lugosi-skräckfilm från 40-talet och de gula undersåtarna lockar fram gapskratt i ett rasande tempo. Den stora skillnaden är att det känns något plastigare denna gång och inte fullt så charmigt. Framförallt märks det i överanvändandet av de gula undersåtarna där den enorma mängden roliga situationer som utspelar sig framför våra ögon rimligtvis borde resultera i betydligt fler skratt. Nu blir det istället närmast en överdos av försök till humor, vilket i sin tur gör att effekten avtar en aning när skämten väl lyckas pricka rätt. Handlingen kretsar återigen kring Gru som numera njuter av livet som pappa till sina tre adoptivdöttrar när han plötsligt tvingas hjälpa en hemlig organisation att fånga en elaking som stulit ett mycket farligt förvandlingsserum.
Dumma Mej 2 satsar mer på fart och fläkt än vad den fokuserar på de känslofyllda ögonblicken som gjorde den första filmen så briljant. Här skruvas tempot upp på en gång. Under den första halvtimmen ägnas den mesta tiden åt en tröttsamt generisk jakt efter den rätta skurken. Sen hittar man lyckligtvis tillbaka till framgångsreceptet från föregångaren igen. En söt kärlekshistoria mellan Gru och hans kvinnliga agentpartner blommar upp samtidigt som mer fokus läggs på de charmiga döttrarna. Steve Carrell fortsätter vara perfekt i rollen som Gru och har ett underbart samspel med Kristen Wiig som ger rösten till hans kärleksintresse. Nykomlingarna Benjamin Bratt och Steve Coogan har de inte fullt lika lätt och känns rätt anonyma i sina respektive roller.
Dumma Mej 2 når aldrig riktigt upp till samma höjder som den första filmen, men är ändå bitvis hysteriskt underhållande och bjuder på mängder av gapskratt längs vägen till eftertexterna. En animerad film som, sina brister till trots, passar perfekt för såväl småttingar som äldre människor med barnasinnet i behåll.
Bilden:
På bildfronten är det svårt att klaga allt för mycket över Dumma Mej 2. Här frodas enormt läckra färger med en stabil svärta och ljuvlig detaljrikedom, men utgåvan är inte helt utan sina problem. Skärpan som under stora delar av filmen är snudd på perfekt trillar dit i några av filmens uppenbara 3D-moment där saker kastas eller flyttas rakt mot skärmen - i dessa ögonblick tenderar bilden att kännas något mjuk och det är definitivt något som sänker helhetsintrycket.
Bilden har formatet 1.85:1.
Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som inte kommer göra någon besviken. Ljudmixen är fullproppad med läcker dynamik, kraft och ruggig precision i sina små- och stora ljudeffekter, medan dialogerna är klockrent uppfångade och musiken låter riktigt, riktigt bra. Även basen imponerar stort med ett bitvis vräkningsframkallande register av ren och skär styrka.
Extramaterialet:
Här finns ett rejält hopkok av diverse småfeaturettes där man bland annat går igenom Grus döttrar och skådespelarna som ger sina röster åt dem, en kortare titt på filmens många uppfinningar samt lite fokus på de elaka versionerna av undersåtarna. Förutom dessa finns en bortklippt scen inkluderad samt ett kommentarspår med filmens regissörer som är relativt underhållande att lyssna igenom med två glada herrar där deras glada humör definitivt smittar av sig och ger en bra inblick i filmens skapandeprocess.