Dune: Part Two

Att utrota Atreides-släktet visade sig vara en kostsam men smidig operation om man ska tro den sadistiska Harkonnen-klanen, men när det börjar spridas rykten om att Paul Atreides fortfarande lever blir kejsare Shaddam IV - som ju i hemlighet finansierade kuppen - nervös och tar saken i egna händer innan situationen förvärras. Samtidigt försöker unge Paul motstå rollen som Fremen-folkets Messias och vad det innebär att strida för dem han älskar, men med den fagra krigaren Chani vid sin sida finns det ingenting i hans väg som kan stoppa honom och den hemska profetia han är på väg att uppfylla.

Var var vi nu? Det var tre år sedan som Denis Villeneuve lamslog oss på redaktionen med sin ökenblekta framtidsvision, som med stort förtroende för sin berättarkonst och förståelse för Frank Herberts märkliga bokvärld bevisade att det omöjliga var möjligt: man kunde minsann adaptera en så kompakt bok som Dune. Men bara halvvägs. Förra filmen var nämligen bara halva berättelsen. Frågan är nu: lever den andra hälften av Dune upp till den ribba som Villeneuve satte så högt 2021?

Svaret är ett rungande ja. Ingen behöver betvivla Villeneuve vid det här laget. Han har uppenbarligen inte betvivlat sitt eget filmhantverk, för här känner han sig ordentligt varm i kläderna som filmmakare. Berättandet är nämligen ännu tajtare, mer muskulös, dramaturgiskt starkare. En lättare uppgift kan tyckas i jämförelse med det renodlade världsbygget som ju var Part One och den ödesmättade actionfilm som är Part Two, men även här bygger han och manusförfattaren Jon Spaihts upp en så fängslande framtidsvision att tiden bara flyger förbi. Tre timmar känns som tre minuter. Alla de politiska pusselbitarna faller så naturligt på plats, ökensekvenserna är så välgjorda att jag genast förflyttas tillbaka flera somrar sedan med Dune-sviten i handen, där varje sida väcks till nytt liv i Villeneuves självsäkra regi.

Tematiskt sett är Dune Part Two ett mästerverk, och manusmässigt är Part Two om möjligt ännu starkare och levande än bokens sista akt. Vi kommer karaktärer som Chani och Stilgar ännu närmare tack vare Zendayas och Javier Bardems starka närvaro, och nykomlingar som Austin Butlers äckligt sadistiske dräpare Feyd-Rautha och Florence Pughs vaksamma prinsessa berikar en redan uppslukande komplott som sträcker sig flera ljusår mellan de spektakulära skådeplatserna. Christopher Walken gör en mer tystlåten insats som den desperate kejsaren, men blir en central nyckelfigur när galaxens öde sätts mot Pauls knivegg - vilket också råkar vara min favoritsekvens i filmen. Villeneuve fångar återigen Frank Herberts Shakespeare-doftande kammarspel med precision och även de märkligare aspekterna från boken blir trovärdiga och mystifierande, som när en viss karaktär från Dune Messiah gör sin mycket oväntade debut redan i Part Two.

Min enda kritik är egentligen uppdelningen av romanen som då resulterade i två filmdelar. Jag förstår såklart beslutet, men på sätt och vis känns det som att Part 2 kom lite väl sent - och då syftar jag inte på Hollywood-strejken som satte käppar i hjulet för Warners Bros marknadsföring. Dune Part 2 är ett avkapat slut; ett fulländat och mästerligt sådant ska tilläggas, men ändå ett avkapat slut som inte riktigt kan stå på egna ben. Part Two fungerar helt enkelt bäst om man har sett Part One precis innan den nya visningen. Som bokpurist finns det också många detaljer från böckerna som dessvärre har klippts bort, däribland karaktären Thufir Hawat som tycks ha glömts bort. Beklagligt, men återigen: det är förståeligt.

För man vill bara ha mer. Jag vill knarka mer spice. Jag vill se mer av fremen-kulturen och Harkonens Giger-industrialiserade imperium. Jag vill rama in varje filmruta. Jag vill ha förlängda versioner av Dune-filmerna på momangen, trots att Villeneuve inte tror på sådana. Villeneive har nu brutit ut den Gyllene Stigen för Dune Messiah, den bästa boken i serien, och insikten att det kommer att dröja ännu fler år att se denna fantastiska bok bli filmatiserad gör ont. I en film och TV-värld där vuxen science fiction förs mer bakom ljuset än någonsin är Part Two som en soluppgång över Arrakis kritvita sanddyner: det är en skinande, värmande och hoppfull triumf för science fiction-genren.