Elemental

Välkomna till Elemental City; ett metropolis där alla element på denna planet lever i perfekt harmoni. Eller ja, alla minus det segregerade eldfolket som tvingas leva med usel infrastruktur och ständiga fördomar om eldfolkets destruktivitet. En av dessa är Ember Lumen, en lättretlig flamma som en dag kommer att ärva pappans butik - en dröm han har arbetat för hela sitt liv. Men när en inspektör, en skön vattensnubbe kallad Wade, riskerar att få butiken stängd tvingas Ember slå ihop sig med Wade för att rädda butiken. Under vägen inser hon att hon själv måste lägga ifrån sig sina förutfattade meningar och öppna sina sinnen för att förstå världen bättre - och även

Att Pixar inte har kunnat nå den skyhöga ribban de har satt till sig själv är något som har varit tydligt i många år. Även om jag gillade Lightyear och Turning Red (som båda fick åttor av mig) är det också uppenbart att det saknats det där kreativa svängrummet och tidlösheten som förut har definierat studion. Elemental hör till denna post-Pixar-kategori, där man tidigt introduceras till en värld som aldrig riktigt övertygar i sin logik kring elementens samlevnad. Till en början känns det hela också som en lös imitation av Zootroplis, en film som är tematiskt starkare än Elementals småklumpiga toleransbudskap. Upplägget för kärlekshistorien är lite väl elementär, så att säga.

Ändå... fann jag mig uppslukad och dragen av den kemi som de motsatta karaktärerna lyckades mixtra ihop. Gnistan och det bubblande pirret som uppstår mellan flickfacklan och plurrpojken är realistisk och otroligt sött, där man snabbt glömmer bort de svagare grundstommarna i världsbygget. Det är oerhört lätt att tycka om dessa olycksaliga älskare när de under sin livsförändrande resa lär sig mer om varandra och därmed om världen, där det enda som håller tillbaka dessa från att skapa sann kärlekskemi är rädslan för att släcka varandra fysiskt. Det hela är klyschigt och sättet som historien utvecklas kommer inte att förvåna någon, men sett till karaktäriseringar har Pixar satsat helt rätt och relationen - eller snarare reaktionen - mellan dessa motsatser är sevärd.

Rent visuellt är detta också en triumf för animationsstudion. Jag var först inte helt förtjust i hur eldfolket såg ut, men jag blev så imponerad över hur karaktärerna ständigt rörde sig, vinglade, vacklade och gnistrade att jag snabbt släppte dessa initiala tvivel. Det är ett fyrverkeri av färger, texturer och former som även kommer att underhålla minstingarna i publiken - även om denna målgrupp kanske inte kommer att ta till sig romcom-aspekten lika väl som de äldre i publiken. Det mest magiska med Elemental är dock Thomas Newmans drömska musikkomposition, för om inte historien lyckas tränga ut en tår från dina ögonvrår kommer Newmans flödande och glödande toner säkerligen att göra det.

Elemental må inte vara den där innovativa Pixar-filmen som du länge har letat efter och känns i grunden som en av de där kortfilmerna som visades upp innan långfilmen började, men jag kan inte heller förbise hur varm filmupplevelsen faktiskt är om man bara låter sig flyta med i filmens rogivande ström. Det är en ordinär men relaterbar melodi som vi har hört förut, men som tåls att upplevas igen i denna starkt audiovisuella presentation. Det är mysigt, varmt, svalkande och mänskligt.

För den som dessutom ser på den svenska kan jag intyga om att de svenska rösterna fungerar riktigt bra, även om engelska är såklart att föredra. Filmen får svensk premiär den sjunde juli