Elio

Möt Elio: en UFO-besatt elvaåring som vill inget hellre än att strålas upp av en utomjordisk civilisation. Efter att ha förlorat sina föräldrar finner han nämligen ingen mening med att stanna kvar på Jorden, hur mycket än hans välmenande men frustrerade faster försöker uppfostra honom. En dag går Elios önskan till uppfyllelse när utomjordiska ambassadörer hör hans vädjan, men han börjar snart inse att det krävs mer för att fylla den där tomheten inom honom än alien-drinkar och vattenparksliknande rymdtoaletter.

Bakom den hyperaktiva humorn och den Lilo & Stitch-doftande handlingen om familj hittar vi en historia om ensamheten och det där med att känna sig som en börda för andra, bara för att man inte alltid passar in. Är det då världen det är fel på eller en själv? Det finns flera lager till Pixars emotionella rymdtårta här. Kanske lite väl många för filmens bästa. Många av Pixars allra bästa filmer byggde på en elegant enkelhet i sin röda tråd, något som blir något snårigt och smått forcerat i Elios fall. Det som egentligen skaver är kanske det faktum att filmen känns lite väl snäll och trygg, att det saknas lite bett i en annars sockrigt söt film. Samtidigt går det inte att förneka att filmen har mycket hjärta och värme. Det finns en förlåtande natur här som blir oemotståndligt rart, vilket lär passa både minstingarna och de vuxna i publiken.

Elio i sig är en kul och energisk huvudperson som tar sig vatten över huvudet när han lyckas lura de utomjordiska ambassadörerna att han är Jordens ledare, men filmens verkliga stjärna stavas Glordon: ett slags förvuxet björndjur med en optimism som får hans krigsherre till far att se rött och som blir Elios bästis under filmens andra halva. Glordon stjäl rampljuset med sin hjärtlighet och blir snabbt en viktig ankare för både karaktärerna och biopubliken. Jag är däremot inget större fan av den Steven Universe-doftande designen på de mänskliga karaktärerna och många av utomjordingarna ser mest ut som McDonalds-leksaker, men i övrigt ser filmen spektakulär ut. Allt från portaler, dimensioner och rymdsfärer är färgsprakande magiskt och storslaget vilket passar sig väl på bioduken. Den svenska dubbningen är också strålande, för den som undrade.

Historien blir visserligen lite väl långdragen mot dess sista akt, men det går inte att förneka att filmen har massor av hjärta och behandlar den eviga frågan "Är vi ensamma i universum?" med viss hoppfullhet och härligt barnslig entusiasm. Elio är med andra ord en väldigt snäll och söt sommarslovsfilm som kommer att roa hela familjen, men som känns lite väl trygg och förutsägbar. Elio får svensk biopremiär den 25 juni.