Elysium

Filmen:
I framtiden har saker och ting självklart gått åt skogen. Jorden är gravt överbefolkad, fattigdomen regerar och ord som "trygg arbetsmiljö" och "skyddsombud" har sedan länge bleknat bort i folks vokabulär. De rika, privilegierade har flytt misären och bosatt sig på en gigantisk rymdstation strax ovanför jordens atmosfär. Här spenderar överklassen dagarna med cocktailpartyn och mingel i fräscha soaréer. Skulle någon åka på en släng av lite malignt melanom eller kanske bara en rejäl mansförkylning så finns det medicinska kapslar som tar bort alla åkommor på bara några sekunder. Väldigt behändigt, och något som fabriksarbetaren Max (Matt Damon) i kåkstaden Los Angeles sätter siktet mot när han en dag på jobbet råkar ut för en fatal strålningsdos.

Med blott fem dagar kvar att leva blir det en våldsam och fartfylld resa för Max (och inte minst för oss tittare.) En väldigt snygg resa dessutom, till bredden fylld med imponerande specialeffekter, läckra actionscener och spännande design på alltifrån robotar till vapen och miljöer. Rent berättarmässigt känns dock Max revolt mot överklassen desto mer stagnerad. Redan i öppningsscenen börjar regissören Neill Blomkamp att rada upp klyschor och ljudsätta dem med svävande körer och sliskig dialog. Sedan fortsätter konfliktupptrappningen enligt klassisk mall och ingenting får mig att egentligen känna mig involverad eller överraskad. Samhällssatiren som bakats in mellan alla stilistiska slow motion-effekter och explosioner ter sig också rätt platt och outvecklad.

Tittar vi på karaktärsgalleriet så är det en ganska blandad kompott av uselt och helt okej. Matt Damon känns stabil som en sorts nedtonad Jason Bourne. Sharlto Copleys psykopatkaraktär Kruger är - trots karikatyrartad framtoning och en stundtals väldigt enerverande stämma - riktigt underhållande att följa, i synnerhet när han härjar runt med sitt katanasvärd. Jodie Foster däremot... vad hände där? Hon spelar över konstant, har en irriterande vit tandrad som liksom äter sig igenom skärmen på teven och hon lyckas aldrig, aldrig övertyga ens en sekund i rollen som skurkaktig försvarsminister på Elysium.

Det är lätt att jämföra Elysium med District 9 då filmerna trots allt delar samma regissör, samma genre, samma sorts miljöer och tar upp liknande samhällsproblem, men Elysium är inte hälften så intressant som Neill Blomkamps debutrulle. Actionscenerna är det inget fel på, men ingenting i handlingen bjuder på något nytt. Blomkamp dränker den ena klyschartade scenen efter den andra i voluminös körmusik och förväntar sig att man ska känna sig engagerad, vilket jag aldrig gör. Det är snyggt men idéfattigt, storslaget men ihåligt. Ett science fiction-äventyr som jag hade väldigt höga förväntningar på, men som i slutändan känns ganska lättglömt.

Bilden:
Som sagt, Elysium är en väldigt snygg film. Och bilden gör oss inte besvikna. Här snackar vi snarare referens-klass. Utgåvan har en extremt klar och detaljerad bildåtergivning som verkligen fångar både den lortiga, dammiga misären på jorden och det kulörta, frodiga livet på Elysium. Färgerna är naturliga och svärtan i de mörka partierna strålande. En fest för näthinnan utlovas.

Ljudet:
Förutom att jag personligen stör mig på delar av filmens smöriga musikstycken så finns det ingenting att klaga på rent tekniskt. Som förväntat av en blockbusterrulle av det här slaget från Sony är ljudkvalitén i toppklass. Perfekt ljudmix och nyanserad ljudbild.

Extramaterialet:
Vi får en del bakom kulisserna-material om bland annat hur man skapar ett samhälle i himlen, en förlängd scen, en interaktiv studie av hantverket och designen bakom filmen och lite annat trevligt för dig som vill veta mer om den.