Backrooms är titeln. Det finns en bakgrund till den här märkliga intrigen. Tydligen började det med bilder på ensliga, gula korridorer i en tråd på 4Chan 2019. Bilderna var tagna sjutton år tidigare i en före detta möbelbutik i Oshkosh, Wisconsin och hade laddats upp på en blogg när den nya hyresgästen renoverade. Det ledde till creepypasta och hörsänger betitlade Backrooms. Något som Youtubern Kane Parsons förvandlade till en webserie med samma namn. Nu, fyra år efter webserien, kommer alltså filmen, producerad av A24, som regisseras av Parsons själv.
Låt oss gå vilse i intrigen:
Clark, ägaren av en möbelbutik, hittar en portal i en vägg i källaren som leder till dolda utrymmen. Han blir snabbt besatt av att utforska mysteriet bakom och anförtror sig till sin psykolog, Dr. Mary Kline. När hon följer efter honom ned märker hon att det gömmer sig något mörkt och illavarslande bakom väggen.
Filmen är som sagt regisserad av Kane Parsons alias Kane Pixels, som skapade webserien. Det är hans långfilmsdebut och får sägas ganska imponerande att få ett produktionsbolag som A24 i ryggen och jobba med skådespelare som Chiwetel Ejiofor vid tjugoett års ålder. För manus står Parsons och Will Soodik, som skrivit för serier som Ash vs Evil Dead och Westworld. Utöver Chiwetel, som alltid är sevärd, möter vi bland annat norska Renata Reinsve (Världens värsta människa, Sentimental Value) och Mark Duplass (Creep, Morning Show).
Backrooms är helt klart den av alla nya skräckfilmer jag hunnit se under 2026 som sticker ut mest. Men är det positivt? Både och. Det är en mash-up av sci-fi, thriller och skräck med inslag av found footage. Den är intressant, förvirrande och fylld av wtf-ögonblick. Jag gillar uppbyggnaden av intrigen som ger oss lite fördjupning till huvudkaraktärerna, även om vi kanske aldrig kommer dem överdrivet nära. Stämningsbyggandet fungerar relativt bra, kanske mest tack vare inledningen som sätter tonen snyggt.
Ett vanligt ansiktsuttryck
Att röra sig runt i Backrooms till synes oändliga utrymmen, där inredning delvis växt fast i golv och tak och märkliga ljudupptagningar spelar fascinerar till en början. Efter ett tag blir man däremot lite mätt på de gula omgivningarna, även om man tänkt till och byggt upp rummen fantasifullt. Det blir till slut väl upprepande när karaktärer går från rum till rum och ser förvånade eller skrämda ut. Men då passar man såklart på att slänga in det ondskefulla som naturligtvis också rör sig i det här egna universumet, eller vad det egentligen är.
Och då kommer vi in på creature design. Monster, masker et cetera. Jag gillar det men vill inte gå in mer på djupet i det för att slippa avslöja för mycket. Även om ni kan googla er till det. Det är snyggt och sticker ut lika mycket som intrigen. Som ren skräck tycker jag däremot inte riktigt att det funkar hela vägen. Backrooms bjuder på sin höjd på lite lätt obehag, men blir aldrig direkt läskig. Det har också att göra med en annan parameter: Längden.
Jag kör LCHF, syns det?
Filmen klockar in på ungefär 105 minuter innan eftertexterna. Det är inte jättelångt i sig, men jag tror att filmen hade vunnit på att kortas ned för att öka nerven lite. Trots att man aldrig vet vad som ska hända, knappt ens när det händer, så är tempot lite svajigt och mitt intresse leker jojo. Jag gillar det oförutsägbara, men jag kan däremot känna mig lite mätt på filmer som försöker vara märkvärdiga till den grad att allt, eller det mesta, lämnas upp till tittaren att själv bilda sig en egen uppfattning om. För i Backrooms förklaras väldigt lite. Det sköts halvsnyggt och även om jag inte gillar att bli skriven på näsan (vad är det för jävla uttryck, för övrigt?) så är jag inte jätteförtjust i helt fria tolkningar.
Backrooms slut känns för abrupt. En viss förvandling hos en av karaktärerna upplever jag lite märklig eller ofärdig. Samtidigt kan jag inte blunda för att slutet också är snyggt och lite sorgligt, och kanske skulle det rent av gå att bygga vidare med en uppföljare. Ändå upplever jag det lite ogenomtänkt. Samtidigt älskar jag att man satsar på en film som verkligen vågar vara annorlunda. Backrooms är allt annat än helgjuten, men vill du se en snygg skräckfilm som sticker ut från mängden och inte lider av fobi för gula färger och asymmetriska ögon?
Då är Backrooms filmen för dig.