Ett hus av sand och dimma

Andre Dubus roman, Ett hus av sand och dimma, kan stoltsera med att ha översatts till 22 språk och är en bästsäljare så att den skvätter om det. Med andra ord var det inte läge att bli förvånad när filmatiseringen slutligen nådde biograferna. Vad som däremot kan generera några förvånade ögonbrynslyftningar är valet av regissör, inte bara för att Vadim Perelman är en tvättäkta gröngöling i sammanhanget utan även för att ukrainska filmskapare inte är kända för att rosa marknaden här i väst. Vadim Perelman fick hur som helst sin chans, trist nog så kan man knappast säga att han tog den.

Vi möter Kathy som lever ett ensamt liv i ett stort hus som hon fått ärva av sin fader, hon kämpar för att komma på fötter igen efter långvarigt missbruk och är så disträ att hon missar att betala några räkningar. Vräkningen är ett faktum och under den tid det tar att reda upp det med myndigheterna hinner en ny säljare lägga ett bud på hennes hus. Husets nya ägare är Massoud Amir Behrani, en iranier som arbetat som högt uppsatt militär i sitt hemland. Han och hans familj flyttar snabbt in i huset och finner sig väl till rätta i jakt på den amerikanska drömmen. Kathy kämpar med byråkratin för att på laglig väg få tillbaka egendomen men när det drar ut på tiden tar hon till allt fulare knep för att få familjen Behrani ur huset. På sin sida har hon en poliskonstapel som verkar ha förväxlat sig själv med någon karaktär ur Gudfadern med tanke på hur han springer runt och hotar familjen Behrani med våld och deportering.

Hur högtravande det än må låta så är det skuld, drömmar och rättvisa som är den röda tråden i Ett hus av sand och dimma. Just där återfinns filmens styrka där den med enkla medel låter bli att ta parti för någon av de tvistande parterna och istället skapar utrymme för att sympatisera med bägge sidorna. Filmen bjuder också på ett väl avvägt gestaltande av kulturkrockar. Sedan sinar de positiva omdömena, på ett ganska abrupt sätt dessutom. Större delen av filmen är ett vältrande i elände där värsta tänkbara scenario hela tiden inträffar på ett sätt som inte känns trovärdigt för fem öre. Stundtals känns det som om man hamnat i en av Michael Hanekes filmer, den euro-suicidala regissören som har nischat sig med att ta död på sina karaktärer på de mest depressiva sätt. Lägg sedan till ett bildspråk som lovar mer än vad det infriar och egentligen aldrig följer upp den atmosfär och miljöer som skapas så får man en film som personifierar medelmåttighet.

Då jag haft ett gott öga till Jennifer Connelly ända sedan jag såg hennes i Dario Argentos härliga skräckis Phenomena är det lite vemodigt att beskåda henne i filmer som Ett hus av sand och dimma och Hulken. Hon är förvisso lika kompetent som alltid men jag saknar henne som tilltufsad scream-queen. Vi får väl se vad hon kan åstadkomma i den amerikanska re-maken av den supersköna japanska horrorfilmen Dark Water som lär vara på intåg någon gång under 2005.