Event Horizon

Filmen:
Regissören Paul W.S. ligger inte högt på min lista. Hans fenomenalt usla Mortal Kombat, Alien vs. Predator och Resident Evil: Extinction har etsat sig in i minnet så förväntningarna inför min kväll med Event Horizon var minst sagt låga. Men rymdbaserade filmer har alltid fascinerat mig så det fick väl gå. Inspirerad av både The Shining och The Haunting försökte Paul i Event Horizon återskapa den där psykologiska thrillerkänslan.

Året är 2047. Människorna har börjat kolonisera rymden och letar sig allt längre från moder jord. Några år tidigare försvann forskningsskeppet Event Horizon nära solsystemets ytterkant, men nu har de snappat upp nödsignaler. Forskaren William Weir (Sam Neill) som designat Event Horizon beger sig tillsammans med kapten Miller (Laurence Fishburne) med besättning iväg för att undsätta dem. Under resan upplyser William reskamraterna att Event Horizon kan resa mellan dimensioner. När de kommer fram upptäcker de skeppet släckt och öde och börjar luska ut vad som hänt med besättningen. Den fasansfulla sanningen går snart upp för dem. Vem vet vilka dimensioner de besökt.

Event Horizon är en snygg film. Ungefär halva budgeten har gått till att anställa världens bästa Art Directors och kulisserna är sanslöst läckra och detaljerade. Men ett snyggt yttre gör inte en bra film och tyvärr lyckas inte Paul W.S. Anderson hela vägen nu heller. Manuset är riktigt tunt och filmen saknar en röd tråd. Den är spretig och det finns inte heller något unikt med Event Horizon. De har följt skräckismallen och levererar ett par klassiska överraskningstrick men inget mer. En del scener är också oerhört fåniga. Jag tänker speciellt på en viss rymdpromenad, kalkonvarning.

I slutet av 90-talet var det populärt att visa upp hur duktiga de var på datoriserade specialeffekter och Event Horizon är inget undantag. Men när de blir fokusmomentet i en scen är det fel och hur kul är det att se en vattenbubbla flyta runt i tyngdlöshet typ. En unken känsla av att filmen byggts upp kring specialeffekterna infinner sig. Event Horizon är inget för kräsmagade. Det slafsas på rejält och Gore-faktorn är tokhög. Snyggt utfört faktiskt. Skådespeleriet är hyggligt. Sam Neill ser galet entusiastisk ut och Laurence Fishburne gör en stabil insats. Men något mer än en medelmåttig söndagsskräckis är inte Event Horizon.

Bilden:
Bilden i Event Horizon är inte fy skam. Skillnaden mot DVD-versionen är stor. Det är tokskarpt och bilden har en fin dynamik och djup. Den är även helt fri från smuts och skavanker, snyggt jobbat då filmen faktiskt är 12 år gammal. Fast kontrasten är något uppskruvad och hudtonerna gör att skådespelarna ser sjuka ut. Bilden är även i det mörkaste laget. Den lider stundtals av black crush och bristande detaljrikedom. Jag kan även skymta en aning kantförstärkning, fy Paramount. Med dagens högupplösta och stora bildvisningapparater är det totalt onödigt. Event Horizon levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,35:1.

Ljudet:
Det förlustfria Dolby TrueHD-ljudspåret som finns på skivan är precis i min smak. Bastant bastryck och fet dynamik så det fladdrar i gardinerna. Dialogen är kristallklar och välplacerad, inget problem där. Surroundkanalerna används flitigt med fina övergångar och lagom volymnivå. LFE-spåret är som sagt riktigt tungt med några fläskiga rymdskeppspassager.

Extramaterialet:
Det går inte att förneka Paul W.S. Andersons entusiasm, vilket inte minst visas i kommentatorsspåret där han ger en intressant föreställning. "The Making of Event Horizon" är en femdelad 103 minuter lång koloss. Tyvärr är det mycket klapp på axeln och fjäsk men även en del sevärt från produktionen. Sen finns det även fyra kortare klipp från inspelningen av några scener. För de som vill se mer av filmen finns 10 minuter borttagna scener. Fast de är rätt tråkiga och ointressanta. Till sist har de slängt med några oinspelade scener som visas med hjälp av storyboards. Allt extramaterial är tyvärr lågupplöst.