Evil Dead Rise

Deadites är tillbaka! Denna gång hamnar dock inte fokus på ungdomar i en skogstuga, nu är det en splittrad familj som ska terroriseras. Återföreningen mellan två systrar som glidit isär från varandras liv blir inte särskilt långvarig när storasysterns son hittar ett exemplar av Necronomicon, för när han väl bläddrar bland dödens blad väcks en ondska till liv i det förfallna höghus de bebor och slaktar allt i sin väg. Enda sättet att överleva är att hålla ihop, men det blir svårt när dödsdemonen ständigt hittar nya sätt att sära på den utsatta familjen.

Evil Dead Rise är en reboot på Sam Raimis kultskräckisar, men fungerar lika bra som en uppföljare då premissen är lika enkel som sist: en obeskrivlig, ostoppbar ondska jävlas med alla tills det är dags att plocka fram den rassliga motorsågen. Här köttas det med allt från sylbladsvassa drönarblad till rostiga rivjärn och efter biobesöket känner man sig dränkt i blod, tarmar och hjärnsmet. Det är också dränkt i klyschor för den som har koll på sin splatterskräck och ofta finner man sig i den där "varför tar hon så lång tid på sig"-sitsen när man väl hinner dissekera slafsscenerna. Då är jag dock mest petig, för det finns också mycket att hämta sett till tempo, intensitet och fokus. Lee Cronins skarpa berättarförmåga är lika vass som de många tillhyggen som används för att slakta kroppar. Cronin styckar följetongens formula och svetsar nya lemmar och ingredienser till följetongen, där Cronin inte bara lyckas fånga den där skruvade Sam Raimi-signumet; Cronin lyckas också sätta sitt eget prägel som filmmakare, som när en massaker bevittnas från ett titthål och hur det strama perspektivet överlåter vissa saker till ens morbida fantasi.

Det är helt enkelt spännande med en film där man inte alltid vad som kommer att ske. Hollywood-filmer brukar ofta använda barnkaraktärer som man vet kommer att klara sig i slutet av filmen. I denna film? Var inte alltid säker på det. Visserligen är det lätt att räkna ut hur slutet ska gå till och jag hade önskat att filmskaparna hade använt mer av det förfallna huset och dess invånare, men det gör det inte mindre underhållande för det och det klaustrofobiska utrymmet som erbjuds används flitigt. Det är stundtals härligt ondskefullt och motbjudande, precis som splatterfans vill ha det. Filmens bästa behållning stavas dessutom Alyssa Sutherland, som är direkt förtjusande i sin skräckinjagande roll som besatt mamma och dominerar varje scen hennes storögda demonanlete nuddar.

Det hade varit lätt för filmskaparna att enbart förlita sig på gamla Evil Dead-troper, som med motorsågen som dyker upp mot slutet, men det funkar verkligen för Cronin att centrera skräcken kring en mindre familj och fungerar också finfint som startpunkten för ännu mer Evil Dead-äckel. Det må inte vara lika groteskt som den annars mediokra 2013-filmen eller lika härligt knasig som Raimis filmserie, men balansen mellan drama, svart humor och våld är kalas när terrorn väl sätter igång. Det rör sig alltså inte om någon banbrytande skräck, men Evil Dead Rise lyckas ändå återuppväcka följetången med en glimt i ögat och en kärlek för köttigt kladd. Efter biobesöket känns det som att man har badat i blod, hjärnsmet och kraniebitar, vilket är det bästa man kan säga om en Evil Dead-film.