Exterritorial (Netflix)

Alla gör samma film numer. Alla. Premissen är alltid densamma, karaktärerna alltid / alltid stöpta i exakt samma mall. Det börjar verkligen kännas som ett stort internationellt metaskämt det här, och jag kan inte annat än skratta åt eländet. För i Netflix-produktionen Exterritorial får vi möta en PTSD-skadad före detta specialmilitär som hamnar mitt i en politisk konspiration och ett försök till smutsig mörkläggning via en hastig (men inte lustig) kidnappning av ex-militärens barn. Det börjar med förvirring och rädsla. Sen byts rädslan och känslan av klaustrofobisk ovisshet ut mot beslutsamhet, driv och ett begär att slå folk fördärvade. Alla ska dö, igen. Allt ska dö. Alltch schkeee döööh!

Exterritorial är tysk. German. Skådespelarna pratar tyska vilket för egen del alltid får dem att framstå som lite argare än vad de egentligen är. Tyska actionstjärnskottet Jeanne Goursaud spelar Sarah, ex-militären vars son kidnappas av diplomater med ondskefulla planer, och hon är det enda i den här eländiga actionthrillern som är något att hänga i den tyska granen. Jeanne Goursaud är klockren. Hon gör rollen som krigsskadad, psykiskt instabil men samtidigt ohyggligt dödlig spec ops-pitt riktigt övertygande och det finns en stark sårbarhet i hennes tolkning som jag gillar. Allt annat? Kasta det i soptunnan, per omgående. Detta inklusive Mission Impossible II-gubben Dougray Scotts larviga mustaschskurk.

Exterritorial hade kunnat vara bra om man brytt sig om att skriva en story som inte gick att räkna ut efter 121 sekunder. Det finns slagsmål här som är välgjorda, kameraarbetet under actionscenerna är klockrent och jag gillar den avskalat stilistiska scenografin inuti ambassaden där allting går åt skogen. Allt annat ogillar jag, dock. Ja, förutom Jeanne, då. Hon skulle kunna sparka av John Wick peruken.