F1: The Movie

Ända sedan hans stora förlust i Formel 1 har ensamvargen Sonny Hayes (Brad Pitt) liv saknat riktning och mening, fram tills en gammal vän (Javier Bardem) lockar tillbaka Hayes till Formel 1-scenen för att rädda förarteamet Expensify från att säljas vidare. Det visar sig inte vara det lättaste med tanke på hur mycket Hayes självsäkra personlighet krockar med resten av teamet, särskilt den kaxiga ungtuppen (Damson Idris) som mest drömmer om berömmelse och pengar. Men tillsammans kan de uträtta stordåd, så länge de lär sig att samarbeta.

F1-filmen är en klassisk sporthistoria utklädd till Formel 1-reklam, eller tvärtom baserat på hur cynisk man är. För någon som aldrig har sett en endaste minut av denna fartfyllda motorsport gjorde det inte så mycket att filmen var så tydligt Formel 1-febrigt. Jag hör till den skaran som mest fnyser när arbetskollegorna börjar diskutera helgens race under lunchrasten, så för mig smälte den klyschiga storyn väl med Formel 1-reklamen och bjöd på en sanslöst underhållande inblick i något jag aldrig har ägnat en endaste minut på. Med andra ord: F1-filmen lyckas göra denna motorsport till en lättsmält och rasande underhållande filmupplevelse med teknisk precision.

John Kosinski är en skicklig teknisk regissör, något han senast demonstrerade i den makalösa Top Gun-uppföljaren och den där intensivt svettiga "sitta i förarsätet"-stilen återfinns även här, där alla möjliga kameravinklar - särskilt från vrålåken själva - målar upp en närmast gladiatorisk stridsarena med gnistrande gummidäck och konstanta depå-besök. Den dundrande audiovisuella upplevelsen av att befinna sig mitt i Grand Prix-banan är filmens stora lockelse och är en fröjd att se, helst på Imax. Även Hans Zimmer hjälper till att bygga spänning med sin elektroniska puls, även om musiken inte direkt sticker ut på något vis.

Dramat som utspelar sig utanför förarsätet är däremot inte fullt lika dynamiskt. Det rör sig inte om några manusmuskler som Ford v Ferrari eller Rush direkt, där mycket av dialogen känns som skriven för att implementeras i trailers och dramat mellan teammedlemmarna är så "by the numbers" som det möjligen kan bli. Samtidigt är berättandet otroligt tajt och välklippt att man snabbt passerar förbi dess skönhetsfläckar, där det höga tempot matchar adrenalinet ute på racingbanan. Det hjälper också att Brad Pitt är karismatisk som plågad veteran och Kerry Condons eldiga charm är direkt smittsam. Filmen är två timmar och 35 minuter långt, men man känner aldrig av den tiden - den bara flyger förbi.

Det gör inget att filmens sportkommentatorer överförklarar precis allt för en gröngöling som jag, och det är lätt att förlåta vissa löjliga inslag (hur mycket tillåts filmens protagonist manipulera sportens regler, egentligen?) tack vare den klassiska Hollywood-charm som filmen utstrålar. Detta är en svulstig, välljudande och vrålläcker publikfriare med imponerande actionsekvenser; det är en välbyggd old school-motor som visserligen checkar av alla boxar en typisk sportfilm ska ha, men gör det väl och passerar mållinjen med självsäkerhet och bravur.

F1: The Movie har svensk biopremiär den 25 juni.