Fair Game

Filmen:
Det är kul att bli positivt överraskad.

Jag hade till exempel inte räknat med att Fair Game skulle vara någonting att hänga i julgranen innan jag slutligen såg den häromdagen. Mycket berodde på titeln. För mig är Fair Game en otroligt b-aktig actionrulle från 90-talet med supermodellen Cindy Crawford och den sämre Baldwin-brorsan William, vilket givetvis inte är den bästa utgångspunkten. Men när jag väl satt mig ner för att titta på filmen, så slog det mig ganska fort att titeln kunde dra någonting gammalt över sig och att innehållet mer än väl skulle väga upp det hela.

Den här täta och spännande dramathrillern (som bygger på verkliga händelser) med Naomi Watts och Sean Penn i huvudrollerna är en thriller lite i samma anda som den briljanta Michael Clayton som kom häromåret. En thriller som låter dialogerna föra spänningen framåt istället för att göra det enkelt för sig själv med actionscener lite här och där. Watts spelar Valeri Plames, en CIA-agent vars hemliga identitet avslöjas för allmänheten av en obehaglig typ i Vita Huset efter att Plames make Joe Wilson (spelad av den alltid lika pålitliga Sean Penn) skriver en artikel i New York Times där han förklarar hur president Bush och hans regering invaderat Irak på falska grunder. Den information om massförstörelsevapen som man använt för att rättfärdiga det hela var enligt Plames make manipulerad och fylld av falska slutsatser.

Många kommer gäspa sig igenom den och klaga på att det är alldeles för lite action. Sånt kommer man aldrig ifrån. Lösningen på det problemet är dock snorenkelt. Se en annan film. Vi andra kan istället njuta av en oerhört mogen och välskriven dramathriller där filmens huvudrollsinnehavare levererar storartade insatser, framförallt Penn som gör sin bästa insats på många år.

En riktig toppenfilm.

Bilden:
Riktigt stabil transfer som fångar upp både färgerna och findetaljerna på ett lysande sätt. Här finns också en härlig djupkänsla som skänker många av scenerna en grym närvarokänsla samt en svärta som håller hög klass raktigenom. Till det negativa kan nämnas att det förekommer en del banding i några scener och att hudtonerna känns lite väl gråa i många fall.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Det här DTS-HD 5.1-ljudet är inte direkt något som kommer få tavlorna på dina väggar att lossna, men det är riktigt bra ändå. Här finns det fullt av subtila surroundeffekter med ljuvlig precision som skapar en skön atmosfär samt en riktigt bra dialogmix där det aldrig blir något problem att höra vad karaktärerna säger. Basanvändningen är sparsam, men vaknar till liv när så behövs.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår där den riktiga Valerie Plames och hennes make Joe Wilson pratar sig igenom filmen. Det är ett intressant spår som visserligen inte lär falla alla i smaken, men folk som är intresserade i ämnet som filmen berör kommer finna mycket lärorikt och tänkvärt under deras pratstund.