Fast & Furious 6

Filmen:
Jag skäms. Jag sitter framför min plasmaskärm och skäms så att det vattnas i ögonen. Egentligen borde jag såklart hånskratta och dänga handflatorna mot ovansidan låren. Men det går inte. Fast & Furious 6 är nämligen en av de mest pinsamt korkade skräpfilmer jag någonsin sett och eftersom varenda replik levereras med en stor dos ultrakrystad bad ass-attityd, är det svårt att inte uppleva en osannolik dos koncentrerad pinsamhet.

Vin Diesel, Paul Walker och Dwayne Johnson kämpar febrilt med manuset, som doftar fränt av rykande rövsmet, och Justin Lin visar ännu en gång att han varken begriper vikten av trovärdig karaktärs-utveckling, motiv, smart tematik, vettig struktur, logik, balanserat tempo eller grundläggande personregi. Den här filmen är fruktansvärd, helt enkelt.

Storyn tar sin början på Kanarieöarna där Brian och Dominick slagit sig till ro med miljonerna som de stal i Fast & Furious 5 (då de släpade ett 400 ton tungt kassaskrin efter en Dodge Charger). The Rock hälsar på, pumpad och stelbent, och erbjuder dem båda ett nystädat brottsregister om de följer med honom till London för att stoppa en internationell terrorist vid namn Shaw. Eftersom vare sig Interpol, Delta Force, Navy Seals, SAS, FBI, CIA eller Scotland Yard lyckas fånga denna ultrasmarta superskurk är de gamla bonntrimmarna Brian & Dom helt enkelt U.S. Diplomatic Security Services sista utväg.

Själva tanken på att en bunt semislöa lustgastöntar som för ett par år sedan spenderade dagarna med att byta fälgar på en knallorange Supra nu lever livet som Jordklotets mest eftertraktade superagenter är så bisarr att den inte ens skulle fungera i ett avsnitt av James Bond Junior.

Inte blir det bättre heller av att handlingen hoppar omkring likt en gummiboll eller att karaktärerna framstår som trötta robotar vars krystade jargong känns direkt plågsam under långa stunder. När jag väl når slutet och den superusla scenen med det skenade militärflygplanet som hålls fast på marken av tre stycken trimmade småbilar, är jag redan så pass trött på den sämsta filmen i den här rätt risiga filmserien att jag somnar

Bilden:
Bildkvaliteten är bra. Till skillnad från själva filmen. Det existerar en del brus-bekymmer dock och hudtonerna känns kontrastlösa i vissa scener men på det stora hela är bildkvaliteten genomgående bra.

Ljudet:
Förutom att dialogscenerna mixats väl är explosionerna lite väl framtunga och panoreringarna långt ifrån perfekta. Detta är med andra ord inget referensexemplar som Oblivion och Star Trek Into Darkness, men fortfarande långt ifrån dåligt. Ett helt okej ljudspår...

Extramaterialet:
En spänningslös minidokumentär med en himla massa Dude Bro-hälsningar och gutturala asgarv samt ett par bortplockade scener som doftar fränt av dagsgammal fiskrens är vad som erbjuds. Ingenting att skrika sig hes över, direkt.