Fast X

När jag var liten älskade att jag att rita filmaffischer och älskade att göra uppföljare till filmaffischerna, där varje scenario i affischerna blev löjligare för varje uppföljare och involverade allt från robothajar till rymdbataljer. Det var kul att krafsa ihop B-filmstrams när man var tio år; det är svårare att svälja som en mega-franchise som Fast & Furiois som drar in miljarder kronor världen över. Numera är Doms kriminella gäng ett slags Avengers-team som har lämnat sina streetracing-dagar bakom sig för att istället rädda världen från fåniga Bond-skurkar, vilket var något vi uppskattade när vi gapskrattade till den närmast parodiska Fast 9. Detta är inte riktigt fallet med Fast X. Nu kör vi romerska siffror, nu är det minsann på allvar!

Film nummer tio följer i samma spår som sina explosiva föregångare, men precis som sina föregångare finns det inte så mycket handling att tala om här. Utgångspunkten för Fast X är baserad på stunden som följetongen bestämde sig för att skita i allt som heter realism och körde foten i gaspedalen med ögonbindel: Fast Five-finalen där Dom och O'Conner släpar ett kassavalv genom en storstad. Det vi inte visste för tio år sedan att Hernan Reyes son Dante (spelad av Jason Momoa) var inblandad i detta blodbad och har nu kommit tillbaka för att orsaka Vin Diesels kötthuvud så mycket smärta som möjligt. Det är en långdragen hämnd på två timmar och tjugo minuter, som dessutom inte får en ordentlig upplösning. Detta är nämligen bara del ett i en snordyr final som släpps 2025.

Tanken är att låta biopubliken köra in naglarna av spänning inför den verkliga upplösningen om några år, men intrigen är så tunn att Fast X mest känns som en trött upprepning från tidigare rullar. Fast X är en av de där filmerna som hade kunnat klippa bort en timmes material och ändå fungera. Här finns tre andra storytrådar som involverar Doms splittrade team som mest påminner tittaren om hur filmserien har kört på ångor sedan Paul Walkers tragiska bortgång. Det finns gott om hästkrafter i Fast X, men saknar bränsle. Höjdpunkten i Fast X stavas Jason Momoa, som drar till sig mest skratt i humoravdelningen. Momoa är följetongens svar på Joker i The Dark Knight, där han med oändliga tillgångar och med tofsar på huvudet leker överspelande pajas som bara vill se världen brinna. Denna ärketönt är ett välkommet inslag i en filmserie som fortfarande tar sig själv på lite för stort allvar, även om de senaste filmerna redan har brutit mot alla fysikens lagar. Brie Larson lyckas däremot inte bidra med särskilt mycket, som använder samma kalla charmlöshet från Captain Marvel i rollen som Mr. Nobodys dotter.

Det finns några underhållande actionsekvenser, som när en bomb rullar hela vägen ner till Vatikanstaten och scener som när Vin "FAMILY" Diesel slungar en brinnande helikopter mot antagonisten med sin bil är härligt dum puckoaction, men det mesta är migränframkallande högljutt och gäspframkallande trist. Actionscener uppstår mellan varven för att hålla biopubliken vaken, snarare än att vara naturligt integrerade i handlingen och den självparodiska tonen är betydligt svagare här än film nummer nio när karaktärerna åkte iväg till rymden i en raketbil (!). Fast X är precis så högoktanigt och hjärndött som fans kan hoppas på, men nu känner jag mest att det är dags att dra i bromsen för denna filmserie.