De kommande 24 månaderna är späckade med stekheta releaser. Vissa har utannonserats och visats upp, andra är ännu hemliga men vi vet att de är under utveckling. I en artikelserie på fem delar pratar vi på Gamereactors redaktion ingående om vad vi förväntar oss av ett helt gäng kommande storspel.
• Kims förväntningar på Cyberpunk 2077
Ytterst lite är känt om vad CD Projekt Reds nya rollspelsfest, Cyberpunk 2077, egentligen handlar om, men jag ska försöka att hålla mina förväntningar på en realistisk nivå, så gott det går. Det ska bli intressant att se hur pass stor skillnad det kommer att bli mellan Witcher-seriens fantasyvärld och en närliggande, men ack, skrämmande framtid. Speciellt när vi pratar om det spelmekaniska och strukturen på spelet så hoppas jag på att det skiljer sig mycket från Geralts magiska eskapader. Jag hoppas på ett äventyr sett ur ett förstapersonsperspektiv för att kunna kolla in alla überläckra detaljer som jag förväntar mig att det innehåller, på riktigt nära håll. Jag tror även att världen är extremt väldesignad, allt från sidouppdrag till vanliga konversationer övertygar mig om att den dystra framtiden faktiskt existerar.
Allt består av vackra, mörka samt fuktiga gator och gränder i en stad som är på vippen att kollapsa, med tvivelaktiga cyborgs instoppade i varje gränd som viskar efter min uppmärksamhet. Jag vill hålla skjutandet på ett minimum och istället använda mig av fiffig teknik för att besegra alla plåtbyggda människohybrider. Jag hade gärna sett att CD Projekt Red hämtar inspiration från Biowares olika spel och låter mig pausa striderna, flytta kameran och taktiskt planera min framfart i spelets strider. Självklart vill jag även ha romanserna, upptäckarglädjen och variationen som dessa utvecklare är så jäkla bra på.
• Lisas förväntningar på Dishonored 2
Jag älskade att smyga omkring, skjuta sömnpiller i pilform, teleportera mig till farliga kanter på hustak och gömma mig ovanpå bokhyllor i Dishonored. Att ett så simpelt spel med så simpel grafik imponerade såpass mycket på mig förvånar mig fortfarande. Det fanns många sätt att nå ditt mål oavsett om du högljutt sköt alla i din väg, tog lönnmördar-vägen eller tog det fredligare smygalternativet och karaktärerna var så levande att man som spelare tvekade när skottet från puffran skulle skjutas åt dessa karaktärers håll. Berättandet var smart, karaktärerna var fantastiska och staden du vistades i var, trots pestsmittan, riktigt härlig att vistas i.
När Dishonored 2 utannonserades stod det klart från slutet av trailern att karaktärerna Corvo (eller åtminstone hans fräcka mask) och Emily kommer åter men att du denna gång spelar som en vuxen version av den sistnämnda. Jag förväntar mig ett smart berättande angående vad som hänt fram till den här punkten och ett spel som är lika visuellt intressant men med fräschare grafik. Jag förväntar mig en av de bästa smygartitlarna för vår nuvarande generation och jag kommer att vara den första att uttrycka mitt missnöje om det motbevisas.
• Lisas förväntningar på Hellblade
När spelet om en keltisk gudakvinna med inre demoner ute på ett helvetiskt äventyr genom monsterinfesterade täta helvetesskogar utannonserades satt jag som förtrollad framför TV:n. Det här kan inte bli annat än fantastiskt, tänkte jag. Att spela sig igenom mental ohälsa i en skräckmiljö, förföljd av röster och demoner, att uppleva episka mardrömsstrider i tungt, svart regn medans skrik hörs på avstånd. När en gameplay-video visades lugnade jag min pepp och tvivlet växte. Jag förväntar mig (med sorg i hela hjärtat) ett extremt linjärt spel med snygga karaktärer och miljöer, grym och brutal story samt riktigt medelmåttiga stridssekvenser. Det kan låta hårt men av det vi sett är Hellblade, vad gäller spelbarhet och spelmekanik inget speciellt. Jag förväntar mig dock även att några av de tydliga problemen jag såg i filmformat åtgärdas och att de verkligen finslipar spelet innan det släpps. Jag förväntar mig att storyn väger upp för en möjligt medelmåttig spelupplevelse.
• Joakims förväntningar på Red Dead Redemption 2
Precis som redaktör Mäki rankar jag Rockstars välproducerade westerndrama som ett av spelvärldens absolut finaste ögonblick och bara tankarna på en eventuell uppföljare skjuter lyckostrålar längsmed ryggraden likt en välutrustad och överlevlad kissrysning. Tidseran vår alldeles egen husfinne målar upp går sedan hand i hand med mina egna förhoppningar och jag önskar verkligen att man vågar dra story-hästen till än mer djupa vattenhål den här gången och därmed lämnar en efteråt med en cowboy-saga långt utöver det vanliga.
Jag hoppas sedan att man helt slopar allt vad multiplayer heter och istället fokuserar helhjärtat på att leverera ett storskaligt och svulstigt singleplayer-äventyr utan en massa arbetskraft upptagen med balanseringsfrågor, mikrotransaktioner och optimerade serveruppkopplingar. Känns visserligen på förhand inte troligt någonstans, speciellt med tanke på framgången med GTA Online men jag hoppas som sagt in i det sista. Även om vi sedan förmodligen kommer tvångsmatas med karaktärs-skinn, uppgraderade puffror och nya kusar efter spelets release är dock känslan relativt god att vi dessutom kommer få se en eller två matiga enspelarinriktade DLC-paket likt minimästerverket Undead Nightmare. Och då är mycket annat förlåtet.
• Teds förväntningar på No Man's Sky
Jag vill så gärna att Hello Games kärleksprojekt ska bli världens bästa spel någonsin. När jag för första gången såg No Man's Sky höll min hjärna på att smälta. Potentialen var redan från början smått sinnessjuk och jag häpnade totalt över den briljanta idén som födde spelet. Åka runt i ett rymdskepp och utforska planeter, det är en underbar grund för ett spel att stå på. Sedan visade det sig att utforskningen inte bara är grunden, utan faktiskt vad hela spelet går ut på.
Hur många gånger har vi inte sett en nervöst fnittrande Sean Murray gå upp på valfri konferensscen och i stort sett visa upp precis samma premiss, genom att spela igenom ungefär samma sekvens? De oerhört höga förväntningarna jag hade kort efter att vi fick vetskap om spelets existens har nu utbytts i en sorglig likgiltighet. Jag är nästintill övertygad om att vi kommer att få se en fantastisk yta med charmig grafik och enorma utforskningsmöjligheter, men samtidigt en spelvärld som är så otroligt ointressant och icke engagerande att jag kommer att tröttna efter ett par timmars rymdfärd och planettraskande bland vilda djur.
• Teds förväntningar på Cuphead
Är inte så överdrivet förtjust i plattform-genren som sådan trots det faktum att jag under barndomen, som så många andra, växte upp med den. Jag har provat allt från Donkey Kong till Ducktales, Streets of Rage II eller III (man la inte namn på minnet då, i alla fall inte jag...), men sedan dess har intresset legat på låg nivå.
Till dess att jag under E3 2014 såg Cuphead. Plattformsmagi galore. Jag vet redan att grafiken kommer bli något av det mest unika vi sett hittills med sin tecknade 30-talsstil. Jag hoppas att utvecklarna spinner vidare på det och lägger in lite flimmer i mellansekvenserna (tänk er samma effekt som just gamla filmer har där filmtejpen börjar bli sliten), passande musik och karaktärers leenden som är mer obehagliga än underhållande. Om detta mer eller mindre införlivas och blir verklighet kan min kärlek till plattformen komma tillbaka, och det med besked.
• Calles förväntningar på South Park: The Fractured But Whole
Det är väldigt, väldigt tyst om det här spelet just nu. Oroväckande tyst. Men så länge Ubisoft inte går ut och säger att spelet är nedlagt så fantiserar jag vidare om vad jag vill se i uppföljaren till det helt briljanta The Stick of Truth. Egentligen är det ganska blygsamma önskemål: Jag hoppas på mer av det jag fick i föregångaren. Mer fanservice, mer satir, mer sjuka spelscenarion och politisk inkorrekthet. Jag tokdiggade det old school-doftande stridssystemet i föregångaren, men svårighetsgraden kan med fördel balanseras lite bättre och puttas upp några nivåer. Sedan vill jag ha ännu fler sidouppdrag och framförallt ett ännu större antal valfria, supersvåra bossar. När det kommer till själva storyn hoppas jag på en lite mindre portion ren bajshumor och mer samhällssatir. Ingen ont om bajshumor - bajshumor är likt matematiken ett universellt språk - men lite mer variation hade inte skadat.
• Fredriks förväntningar på Paper Mario: Color Splash
Paper Mario-serien står sig fortfarande som en av mina absoluta favoriter. Synnerligen Gamecube-titeln som är spelseriens största höjdpunkt och kanske ett av det bästa Nintendo-producerade rollspel genom alla tider. Utvecklingen av Nintendo 3DS-spelet var ett risktagande utan dess like och i slutändan blev det också en rejäl flopp. Därför hoppas jag innerligt att Nintendo lärt sig en läxa och gått tillbaka till rötterna. Med facit i hand var det inget större genidrag att byta ut de turbaserade striderna mot ett gäng ganska meningslösa klistermärken.
Varje gång ett nytt Paper Mario-spel utannonseras förväntar jag mig ett lika storslaget äventyr i samma stil som Paper Mario: The Thousand Year Doors, och Jag förväntar mig också att Nintendo fortsätter driva med sin egna lilla rörmokare och bjuda upp till en skrattfest i sällan skådat slag. Dessutom hoppas jag självfallet att de har tagit lärdom och slopat allt vad klistermärken heter och istället återskapat det fenomenala och mycket beroendeframkallande stridssystemet. Mer än så behövs faktiskt inte för att nästkommande Paper Mario ska bli ett riktigt kanonlir. Såhär på förhand måste jag ändå erkänna att skrämselfaktorn är rejält hög med tanke på det färgtema som står i fokus, och självklart hoppas jag att de gör något bra av det hela och att det i slutändan blir det spel vi fans har sett fram emot under en längre tid.
Björns förväntningar på Doom
För att fira att nya Doom inom kort får se spelvärldens ljus, har jag nu tagit tillfället i akt och spelat igenom samtliga delar av Id Softwares köttiga actionfest. De senaste kvällarna har varit vigda i blodets tecken och det är med skräckblandad förtjusning jag fått återuppleva spelen. Det var en stor fanskara som visade sin besvikelse över Doom 3 och många kritiker menade att spelet i sitt fokus på skräck, var för långsamt, mörkt och repetitivt. Det fanns dock aspekter jag uppskattade även om det tillslut blev för långdraget och segt. Den kommande delen är i mångt och mycket ett försök till nystart, vilket märks redan i titelnamnet där alla siffror är borttagna.
Jag hoppas att nya Doom ska vara en perfekt kombination av nytt och gammalt med blodiga bataljer och skrikande helvetesdemoner med snabbt gameplay varvat med långsammare partier där skräcken får ta över. Jag tror på ett välavvägt tempo berikat med spelmässig variation och mängder av saftiga vapen. Grafiken ser med sin mörka estetik riktigt läcker ut, och spelet verkar visuellt bli riktigt mustigt och ringar väl in spelseriens identitet. Jag förväntar mig en öppnare banstruktur än vad som fanns i Doom 3, med mer skrymslen och vrår där diverse godbitar kan gömma sig. Slutligen vill jag ha en lång och brutal kampanj med stort omspelningsvärde och oändliga inställningsmöjligheter.
Fenomenala Förväntningar (1) / Fenomenala Förväntningar (2)
Fenomenala Förväntningar (3)