Final Destination 3D

Filmen:
För tio år sedan definierade Final Destination en helt ny subgenre. Ett kompisgäng undvek en fasansfull flygkrasch men de blev smärtsamt medvetna om att döden inte glömmer som avverkade smitarna en efter en, i den ena olyckan värre än den andra. Konceptet kändes fräscht och jag diggar verkligen den. Tyvärr väcktes även girigbukarna i Hollywood som ville se sin chans att rida på framgångsvågen. Rätt som det var dök både Final Destination 2 och 3 upp på biodukarna. Ruggigt dåliga bottennapp utan några som helst egna idéer utan rena kopior av originalet. Trots de kritikerslaktade efterföljarna kommer här den fjärde delen i serien.

När Nick och hans kompisgäng är och kollar på ett bilrace får han en uppenbarelse om att en fruktansvärd olycka kommer inträffa. Under tumultartade former lyckas han få ut några vänner innan det smäller, men det är inte slut bara på grund av det. För er som sett de tidigare filmerna vet ni exakt vad som kommer inträffa. Döden glömmer som sagt inte och börjar beta av de överlevande, en efter en. Under fantastiskt bisarra former.

Snälla, sluta producera sån här skräp. Första filmen var hygglig men att upprepa samma sak tre gånger till är på gränsen till kriminellt. Manuset är redigt uselt och de överdrivet karikatyriserade karaktärerna är totalt ointressanta. Varje gång någon dör sprider sig skadeglädjen och jag jublar. Filmen skulle ha kunnat få en gnutta mer trovärdighet om den hade varit någorlunda verklighetstrogen, men när flaskor och ting börjar röra sig mystiskt blir det bara för mycket. När logiken brister så det står härliga till vill jag inte titta längre. Tur att den bara är 81 minuter långt. Final Destination 3D är något av det sämsta jag sett på länge.

Bilden:
Nuförtiden surras det en hel del om den kommande nya 3D-tekniken. Men New Line vill inte vänta utan slänger med två stycken röd-grön-färgade glasögon och bjuder på en extra skiva med den gamla 3D-tekniken. Dessvärre lider den av brutalt skeva färger och en stundtals enerverande oskärpa. Fast några scener har en häftig 3D-känsla och ger en försmak av vad som komma skall i teknikväg. Den vanliga versionen ser desto bättre ut med finfin skärpa och imponerande dynamik. Dessutom är färgerna fylliga och livliga så de ingående lemlästningsscenerna visas i sin fulla härlighet på projektorduken. Även svärtan är bra och det är mycket detaljer i de mörkare partierna. Filmen har formatet 1,85:1.

Ljudet:
Inledningssekvensen från racing-banan är riktigt fläskig både visuellt och ljudmässigt. De spännande 3D-effektsökande kameravinklarna och bilar åkandes rätt in i kameran kombinerat med härliga surroundeffekter och tung bas är så nära extas man kan komma. DTS-HD Master Audio-spåret visar verkligen vad den går för men efter racing-delen av filmen händer inte mycket. Ljudbilden blir framtung och surroundkanalerna används mycket sparsamt. Dialogen är det förvisso inget fel på men ljuden runtomkring som sätter krydda på ljudet saknas. Ljudbetyget räddas av den imponerande inledningssekvensen. Den tål att spelas upp på testosteronstinna grabbkvällar.

Extramaterialet:
På extramaterialfronten finns ett gäng dokumentärer, bortklippta scener och alternativa slut. Den 22 minuter långa dokumentären "Body Count" tar upp sju dödssekvenser och specialeffekterna. Det finns även en drös bortklippta scener som bör undvikas. Samma gäller för de alternativa sluten, kalkonvarning deluxe.