Konceptet Final Fantasy VII ansågs länge vara en Pandoras ask av sina skapare. Förseglad, avslutad och fullkomlig sedan nio år tillbaka. Trots att Square Enix hade bestämt sig för att deras kronjuvel aldrig skulle pillas på något mer, skedde det. Pandoras ask öppnades, och ut kom inte ett spel i första hand, utan en film.
Det största problemet som Final Fantasy VII: Advent Children stod inför är att skaparna var tvungna att efterkonstruera en handling till något som redan var avslutat. I Final Fantasy VII: Advent Children försöker Tetsuya Nomura dra in oss i en löst sammansatt berättelse, och det är otroligt svårt att bli övertygad av den. Filmen utspelar sig två år efter slutet på Final Fantasy VII, och världens barn har blivit drabbad av en sjukdom kallad Geostigma. Sjukdomen är en hämnd från planeten riktad mot mänskligheten, som än en gång har blivit oansvarig. Samtidigt som sjukdomen härjar och skördar offer, är nya Sephiroth-kloner i farten som vill skapa en ny återträff, eller Reunion som det kallas på Final Fantasy VII-språk. Lägg till en emo-Cloud som tagit avstånd från allt som är honom kärt, en rumpsparkande Tifa och massor av fanservice i alla tänkbara former så har du faktiskt filmen som i en liten ask.
Det är fullständigt omöjligt att värja sig från Advent Childrens fantastiska yttre. I och med att filmen, precis som det tidigare Square Enix-filmprojektet Final Fantasy: The Spirits Within, är helt datoranimerad, har Nomura kunnat ta sig friheter med det tekniska. Detta märks speciellt hos filmens experimentella och spännande kameraplacering och ljussättning. Filmen är makalöst vacker och utsökt designad, en riktigt visuell karamell. Dessvärre är dess presentation ojämn och följer ett återkommande mönster, där långsamma och nedtonade dialoger raskt byts ut av rappa och välkoreograferade slagsmålsscener. Filmens engelska ljudspår är inget att hänga i granen, där röstskådespelarna krystat försöker fånga en tonårsdeppig stämning utan vidare finess. Det japanska ljudspåret är att föredra, eftersom replikerna framförs med något mer inlevelse.
Hur snygg och glassig filmen är, går det inte att frångå faktum att det är en film för de mest inbitna fansen. Även om jag fullkomligt älskar spelet Final Fantasy VII, känns det inte som om filmen gör någon nytta för min kärlek till spelet. Fraser, namn och händelser som figurerade i spelet omnämns i bara farten för att skapa en tentativ ordning i det ostrukturerade och röriga sammanhanget. Även om det i ärlighetens namn är angenämt att återbekanta sig med magin som kretsar kring denna höjdpunkt i Square Enixs historia, känns det samtidigt krystat. Välbekanta karaktärer slängs in utan vidare orsak, till och med Sephiroth gör ett omotiverat gästbesök (självklart ackompanjerat till One Winged Angel) som ska föreställa en klimaxartad final. Det känns taffligt, töntigt och pengamjölkande.
Även om filmen lockar fram vilda nostalgikrumbukter i maggropen, är tekniskt avancerad och framförallt snygg, är det svårt att bortse från de många svagheterna. Filmens största problem kan ha sin orsak i att de ansvariga faktiskt inte hade några kunskaper i regelrätt filmskapande, utan endast kunskap och erfarenheter av hur datoranimerade mellansekvenser i spel snickras ihop. Nej, nog kunde ett flertal miljoner kunnat sparas och lagts på en efterlängtad nyversion av originalspelet istället.