Finding Neverland

Året är 1904 och platsen London. Teaterförfattaren J.M. Barrie (Johnny Depp) lider av den förhatliga skrivkrampen tills han av en slump träffar änkan Sylvia (Kate Winslet) och börjar umgås med hennes söner. Pojkarnas lekfullhet inspirerar honom och stoffet till vad som kom att bli en av de allra största barnboksklassikerna växer fram; historien om Peter Pan och landet Ingenstans.

Strålande scenografi, gedigna skådespelarinsatser och de skickliga övergångarna mellan fantasi och verklighet imponerar stort och räcker långt. Ändå är det något som gör att jag inte sållar mig till den frälsta skaran som anser Finding Neverland vara årets film. Och det är verkligen irriterande för jag vill så gärna älska den här filmen. Ännu mer irriterande blir det när jag inte kan sätta fingret på vad det är som gör att det inte räcker hela vägen. För det är ju hur uppenbart som helst att Freddie Highmore som spelar en av sönerna kommer bli nästa stora barnstjärna och sopa banan med Dakota Fanning och Haley Joel Osment. Eller att Johnny Depp är oemotståndlig med sin fejkade brittiska dialekt. Och att Finding Neverland verkligen är tänkt att inspirera folk till att följa sina drömmar och bejaka barnet inom sig. Jag menar, man måste ju framstå som en psykopat-light om man då kommer och säger att man inte avgudar en sådan film.

Att jag är svårflirtad när det gäller Finding Neverland kan spåras till att det är svårt att inte få en känsla av att detta är något som en regissör som Tim Burton hade kunnat slänga ur sig i halvvaket tillstånd vilken dag som helst. Med andra ord så saknar jag något som gör filmen unik och separerar den från andra liknande produktioner på samma tema. Regissören Marc Forster hade gott kunnat bjuda på en lite tyngre personregi istället för att fokusera på spektakulära bitar som pedofilrykten och sjukdomstillstånd. Förresten, om namnet skulle låta bekant så är det samma Marc Forster som för några år sedan skördade framgångar med Monster´s Ball.

DVD:n hade kunnat vara betydligt mer påkostad. Förutom att utgåvan ser allmänt tråkig ut känns inte extramaterialet speciellt upplyftande. Klippen från röda mattan vid premiären hade man gott kunnat vara utan till förmån för det kommentarspår som fanns på den amerikanska utgåvan men som verkar ha trollats bort här på den svenska utgåvan. En oerhört bra bild fungerar dock som kompensation.