Flicka med pärlörhänge

Det är inte varje dag man ser en film som är baserad på en tavla. Tack och lov kanske man får säga med tanke på de mindre trevliga kopplingarna man får till konstmuseer hemsökta av dammråttor och annat gäspframkallande. Flicka med Pärlörhänge är dock något så ovanligt som en film baserad på både en målning och bok. För regin står långfilmsdebuterande Peter Webber som har utgått från bestseller-romanen med samma titel som filmen. Boken, som är skriven av Tracy Chevalier, har i sin tur hämtat sitt stoff från en 1600-tals målning och myt-bildningen kring den mystiska flickan som utgör motivet.

När 17-åriga Griet (Scarlett Johansson) och hennes familj får problem att klara försörjningen i 1600-talets Holland återstår inte annat än för Griet att börja som piga i ett välbärgat hushåll. Hon får jobb hos familjen Vermeer och inrättar sig där i en Askunge-liknande tillvaro bestående av hårt jobb utan några uppskattande ord. Allt det förändras när hon börjar städa och dona i konstnären Johannes Vermeers (Colin Firth) ateljé. Ömsesidigt tycke uppstår dem emellan, vilket väcker svartsjukedemonerna hos Johannes fru och allmän oro i huset. När så Johannes får för sig att han vill måla av Griet dras saker och ting till sin spets, Griet själv söker tillflykt hos slaktarpojken Pieter som inte är sen att proklamera sin kärlek till henne.

Flicka med pärlörhänge är definitivt de små gesternas film, det finns inte tillstymmelse till överspel eller urladdningar. Istället är det modesta antydningar och en laddad atmosfär som får dominera när filmen hasar sig fram i ett tempo som för tankarna till ett parningsexperiment mellan en snigel och sköldpadda. När det är som mest glest mellan dialogerna lämnas det utrymme åt Hollywoods senaste stjärnskott Scarlett Johansson att briljera och hon är som vanligt en begivenhet att se. Även om man just i den här rollen får anstränga sig för att faktiskt kunna se henne genom den bleka sminkningen som ger ett nästan genomskinligt intryck.

Står man bara pall för att det är actionbefriat och på gränsen till meditativt sävligt är Flicka med pärlörhänge en välspelad och tämligen behaglig filmupplevelse. Regissörens oförmåga att fördjupa några av rollkaraktärerna, främst den lynnige konstnären själv, gör dock att intressefönstret aldrig är i närheten av att hamna på vid gavel.