Flickvänner från förr

Filmen:
15 sekunder har gått. Matthew McConaughey har fortfarande inte tagit av sig sin tröja. 5 minuter har gått. Matthew McConaughey har fortfarande inte tagit av sig sin tröja. 50 minuter har gått. Matthew McConaughey har fortfarande inte tagit av sig sin tröja. 1 timme och 40 minuter har gått. Eftertexterna rullar. Matthew McConaughey har fortfarande inte tagit av sig sin tröja. Man gnuggar sina ögon.

Wow.

Man skulle kunna kalla Flickvänner från förr för en ytterst välkommen vändpunkt i Matthew McConaugheys karriär som hittills i princip enbart bestått av roller där han gått omkring barbröstad så ofta och mycket som möjligt ("Middag? Gärna, jag ska bara ta av mig tröjan först", "Bowling? Javisst, låt mig bara ta av mig tröjan först", "Gå till kyrkan? Appselut, tröjan ska bara av, sen är jag good to go!"), men det vore kanske att överdriva en aning efter bara en film som bevisat att han faktiskt kan göra roller med tröjan på. Det hindrar dock inte Flickvänner från förr från att vara en helmysig romantisk komedi med en McConaughey i huvudrollen som lyckas vara både charmig och ganska rolig för en gångs skull - trots att materialet är fylld till bredden av klyschor.

McConaughey spelar Connor Mead, en självupptagen player som har förbjudit själv att förbinda sig med någon och istället lever efter mottot "doppa en gång, möjligtvis två förutsatt att det sker vid samma tillfälle, spring sedan därifrån fort utav bara h-vete", men när han åker hem till sina gamla hemtrakter för att närvara på hans lillebrors bröllop förändras tillvaron. Där stöter han ihop med ett spöke i form av Michael Douglas som gestaltar hans avlidna farbror (som lärde honom grunderna i den ädla konsten att förföra kvinnor) och som berättar att tre spöken kommer att besöka honom under natten för att visa honom vad som gick fel med hans kärleksliv. I synnerhet vad som gjorde att han glömde bort vad kärlek var och förstörde sina chanser hos sitt livs kärlek spelad av Jennifer Garner.

Det är som en romkomedisierad version av En julsaga där gamla gubbar som är elaka mot fattiga människor har bytts ut mot kärlekstörstande kvinnotjusare som försöker förändra sin livsstil och där dem klyschiga inslagen är betydligt fler än vad Charles Dickens hade med i sin originalberättelse. Han skulle tillexempel aldrig ha fått för sig att en plågsamt neurotisk brud, en kaxig indisk assistent och tre synnerligen slampiga tjejkompisar till den blivande bruden skulle vara underhållande på något vis. Inte heller skulle han få för sig att öppna upp filmen med en pinsamt dålig scen där Matthew McConaughey visar vilken player han är genom att göra slut med 3 kvinnor som han videochattar med samtidigt som han har en ny tjej i soffan bakom sig. Jon Lucas och Scott Moore är inte Dickens och därför finns dessa inslag med här som en bubblande varböld till helhetsintrycket.

Men lyckligtvis överglänser de positiva inslagen dem negativa. Det är svårt att värja sig för McConaugheys nyfunna charm som han visar upp i Flickvänner från förr och det är närmast omöjligt att inte känna sig varm inombords när man får se på några fantastiska tillbakablickar från hans ungdom där 80-talet med allt vad det innebar fyller upp skärmen. Att höra Cindy Laupers låt Time After Time medan den unga versionen av McConaughey gör mysiga saker tillsammans med Jennifer Garner är ett av de finaste ögonblicken i fråga om romantisk komedi på hela 2000-talet. Så enkelt, så klyschigt och så djävulskt bra - speciellt på regifronten där man fångar upp 80-talskänslan helt briljant.

Jag gillar också den lättsamma humorn (som ibland tenderar att bli något för simpel), den fina kemin mellan Garner och McConaughey och inte minst de sköna birollerna med Douglas och Robert Forster som spelar krigsveteran/brudens far. Forster har en underbar replik där han berättar om hur Koreakriget aldrig fått sig något erkännande eller ens någon filmatisering värd namnet till skillnad från Andra världskriget och hur det enda man fått är en TV-serie (M*A*S*H) där Alan Alda skojar till det om kriget, vilket tydligen inte är "något att skratta åt då man haft döende kamrater i sin famn".

Flickvänner från förr är långt ifrån något mästerverk, men det är en lättsamt underhållande romantisk komedi som trots några klyschor för mycket, trots några påfrestande karaktärer och trots några riktigt lama ögonblick lyckas hålla ens intresse uppe ända till eftertexterna.

Framförallt är det en glad överraskning för en (läs; Erik Nilsson Ranta) som i vanliga skyr Matthew McConaughey som pesten.

Bilden:
Flickvänner från förr både blandar och ger på BD-fronten. Det sämsta är hudtonerna som under filmens gång varierar kraftigt i kvalité. En del ansikten ser ut som bronsmålade statyer, vissa ser alldeles för bleka ut och några stycken ser rentav acceptabla ut, men det blir aldrig särskilt imponerande eller naturligt. Synd.

För i övrigt är bilden riktigt med bra skärpa, fantastisk detaljrikedom, ett härligt djup (scenerna ute i den gnistrande snön känns verkligen levande), fina färger där röda tonerna ser allra läckrast ut och en svärta som mer än väl fyller sin funktion med smaskiga detaljer som kan urskiljas även i mörkret. Läckert.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Jodå, även på ljudfronten levererar Flickvänner från förr en kvalitativ upplevelse, men det är absolut inget ramla-av-stolen-imponerande ljudspår det bjuds på. Här finns ett Dolby TrueHD 5.1-spår som fångar upp dialogerna och bakgrundsljuden (ljudbilden är ju ganska begränsad då den i princip bara utspelar sig i folkmängder där tjatter hörs) på ett lysande sätt med en fin dynamik. Kanske att ljudmattan är något framtung i sina detaljer, men det är också det enda riktigt negativa man kan säga om ljudspåret i Flickvänner från förr.

Extramaterialet:
Älskar du att lyssna på människor som berömmer varandra så mycket att det blir påfrestande? Grattis, du kommer att älska extramaterialet i Flickvänner från förr. Här bjuds vi på den ena ryggdunkande featuretten efter den andra. Det diskuteras om skapandet av filmen, om hur Matthew McConaughey skiljer sig från sin karaktär i filmen och så några tips från kvinnotjusaren farbror Wayne (Michael Douglas). Smöriga och föga intressanta minidokumentärer. Här finns också några bortklippta scener för den som är intresserad.