Footloose

Filmen:
Det vore märkligt om inte remakefrossan som råder skulle drabba även dansfilmer, och det har den också gjort. En nyinspelning av Fame kom ju för några år sedan, riktigt vedervärdigt menlös, jag hade oturen att genomlida den på bio. Nu är det alltså Footlooses tur, klassikern från 1984 med Kevin Bacon som rebellisk tonårskille. Storyn här är snudd på identisk, tuffingen Ren lämnar Boston för lilla hålan Bomont där han blir inneboende hos sina släktingar. Ren märker snabbt att det inte är särskilt mycket hålligång där han har hamnat, det finns stränga utegångsförbud och till och med hans stora intresse dans är förbjudet. Som tur är hittar han snabbt nya vänner, till exempel byfånen Willard och pastordottern Ariel som det inte dröjer länge innan han blir kär i. Trist bara att hon redan är tillsammans med stadens bad boy. Ren skaffar sig två projekt; att ragga upp Ariel och att häva dansförbudet.

Dansfilmer är ju lite speciella; klyschorna haglar, storyn är ofta väldigt banal och filmerna ska inte bjuda på alltför mycket tuggmotstånd. Footloose bockar av samtliga punkter väldigt medvetet. Om det inte vore för att det viftas med en mp3-spelare då och då hade man kunnat tro att även denna film utspelades på 80-talet, det finns absolut inget annat som skvallrar om några modern inslag. Allt från bilar, till kläder, till frisyrer känns daterat på ett lite märkligt sätt.

Ska man ge sig på en kort jämförelse mellan filmerna så är Ren (spelad av Kenny Wormald) en betydligt bättre dansare än vad Kevin Bacon var och överhuvudtaget har remaken betydligt bättre koreograferade dansnummer än originalet. När det gäller dansfilmer så får man bestämma sig för huruvida man tänker ryckas med av musiken och bjuda till lite snarare än att sitta och skratta åt taffligheten. För taffligt och fjantigt är det och kommer alltid att vara även om man i just denna filmen håller dansnumren lagom korta.

Frågan är förstås vad man överhuvudtaget behövde en remake till? Svaret är såklart att det finns en hel generation med 14-åriga tjejer som inte har sett eller känner till originalet. Går den här versionen hem hos målgruppen trots hysteriska könsroller, fjantiga repliker och en väldigt omodern känsla i hela produktionen? Jo, det gör den nog även om den lämnar mycket övrigt att önska.

Värt att notera är att Miles Teller som spelar Willard även återfinns i dramafilmen Rabbit Hole (med Nicole Kidman) om man känner för att se Miles i något med lite mer substans. I filmens märks även en oengagerad Dennis Quiad som spelar pastorn som inte riktigt förstår det där med nöjen.

Bilden:
Footloose ser riktigt bra ut högupplöst. Samtidigt som bilden är knivskarp så har den en genuin filmkänsla med fantastiska färger och naturlig återgivning när det gäller så gott som allt. Smådetaljer som hårstrån tygmaterial syns väldigt väl och landskapen ser väldigt tilltalande ut. Min enda invändning är att svärtan och skuggorna i några enstaka scener blir lite utflytande och ändrar nyans något i vissa partier.

Ljudet:
Ljudet låter om möjligt ännu bättre vilket förvisso går att kräva av en musikfilm av det här slaget. Det låter både högt, dynamiskt men ändå fullständigt kristallklart. De lägre partierna låter härligt tungt och basen jobbar även på i sekvenser som bilkrascher. Rummet fylls även av bakgrundsljud i form av fågelkvittar, dansande skor och diverse annat som sätter tittaren i centrum av filmen. Genomarbetet, balanserat och precist, det här är riktigt bra rakt igenom.

Extramaterialet:
Extramaterialet bjussar på tre musikvideor (bland annat Holding Out For a Hero), borttagna scener och kommentarspår med regissören Craig Brewer.