For a Few Dollars More

Filmen:
Folk brukar titta konstigt på mig (ungefär så som man kollar på någon som har en fot där näsan egentligen ska sitta) när jag förklarar varför For a Few Dollars More är min favorit bland alla Sergio Leones filmer.

"Den har Klaus Kinski som svettig elaking med sidbena och puckelrygg."

Så enkelt är det ibland. För i en film som är så fullproppad av godsaker och filmteknisk briljans är det liksom bara att välja och vraka när det kommer till att förklara för folk var storheten egentligen ligger. For a Few Dollars More hamnar nästan alltid i skuggan av Leones mer kända filmer: Den gode, den onde, den fule och Once Upon a Time in the West. Den är mellanbarnet som glöms bort i hans hyllade Dollar-trilogi.

Själv älskar jag den av hela mitt hjärta. Den har Clintan i hans patenterade tystlåtna främlings-roll och hårdingen Lee Van Cleef som hämndlysten överste på jakt efter Indio,en förbrytare med högt pris på huvudet. Båda herrarna jagar honom av olika anledningar. Clintan för pengarnas skull, Van Cleef för att hämnas en familjemedlem som Indio tagit livet av. De slår sig ihop för att bättra på sina odds och för att tillsammans kunna lägga vantarna på den fruktade elakingen.

Precis som vanligt i Sergio Leones filmer, så tar man god tid på sig att göra allting. Ingenting stressas fram. Karaktärer kan stå och stirra på varandra i flera minuter utan att det känns konstigt. Närbilder på svettiga män som stirrar ut varandra till tonerna av Ennio Morricones trollbindande musik. Långtråkigt för somliga, medan det är rena kärlekspoesin för alla oss som älskar spaghettiwesterns. For a Few Dollars More innehåller några av Leones allra finaste stunder som regissör. De snygga tillbakablickarna som berättar bakgrunden kring Indios spelande klocka och inte minst slutduellen mellan Van Cleef och Indio är så vackra att man gråter.

Även skådespelarna är klockrena. Clintan gör det han är allra bäst på, en tystlåten hårding som låter kroppsspråket föra den mesta talan, medan Van Cleef fäller några riktiga kungrepliker längs filmens gång. Det är framförallt Van Cleef som imponerar i For a Few Dollars More. Han porträtterar en man driven av hämnd på ett alldeles ypperligt sätt. Man kan också se på Ennio Morricones musik som en biroll i filmen, för den är så viktig och så närvarande att det känns som att den samspelar med de andra skådespelarna på ett närmast magiskt vis.

Men framförallt. Den har Klaus Kinski som svettig elaking med sidbena och puckelrygg.

Bilden:
Här finns det inte mycket positivt att säga, tyvärr. Det är DVD-versionen med ytterst lite ansträngningar gjorda. Polariseringar upptar stora delar av bilden i varje scen, främst i scener där himlen är med på ett hörn, men också i scener mot ljusa bakgrunder. Skärpan är hyfsad, men når aldrig upp till de nivåer av findetaljer som man förväntar sig av en BD-utgåva. Färgerna är tråkiga och svärtan mer grå än någonting annat. Det känns sorgligt att konstatera, men den här bildkvalitén kommer inte att göra någon människa glad.

Ljudet:
Något bättre än bilden i alla fall, även om det som vanligt när det handlar om äldre filmer som släpps med nya ljudmixar förekommer en del burkighet som drar ner helhetsintrycket. Men bortsett från det, så är det en helt skaplig mix där dialogerna har bra tyngd och där surroundeffekterna i framförallt musikinslagen är suverän att lyssna på. Man hade kunnat kräma på mer kraft i skottlossningarna och låta basen vakna till lite grann, men som helhet är det ett klart godkänt ljudspår som dock inte kommer att lämna några bestående intryck.

Extramaterialet:
Här finns det en hel del godsaker för den som är intresserad (och det är man givetvis), däribland ett intressant och oerhört innehållsrikt kommentarspår med filmhistorikern Sir Christopher Frayling samt några featurettes där bland andra Clintan pratar om sina minnen från inspelningen av den andra delen i Leones Dollar-trilogi. Mycket bra.