Frankenstein (Netflix)

Elegant, vacker, gotisk skräck dränkt i överdesignat mörker och snirkligt detaljfixerad estetik har under årtionden varit Guillermo Del Toros signum. Från Hellboy till Pans Labyrint och vidare till den urtjusiga The Shape of Water samt Crimson Peak har den spanske visionären i omgångar bevisat att han kan pressa ur sig de mest märkvärdiga av sagor, om han bara får chansen. Vilket han i fallet med adaptionen av Mary Shelleys ikoniskt odödliga saga om Frankensteins monster, aldrig fick. Inte förrän nu i alla fall, efter att ha lockat till sig Netflix och fått dem att vräka upp deras oändliga plånbok. Innan dess hade Del Toro jobbat i närmare 20 (!) år med att försöka få göra film av sin absoluta favoritbok. Och nu är den då äntligen här.

Föga förvånande visar det sig redan tidigt i den två timmar och 29 minuter långa sagan om Doktor Frankensteins och hans hiskeliga skapelse, att Guillermo Del Toro är mycket mindre intresserad av horror-aspekten av Mary Shelleys 200 år gamla bok och mer av den romantiskt poetiska. Det finns en John Milton-doftande karaktär i hur han valt att tolka Shelleys ord och till skillnad från alla andra adaptioner av samma grundmaterial lyckas han hylla, hedra och hålla sig nära källmaterialet medan han lyfter en portion av berättelsen som jag nu efter att ha sett filmen, inte riktigt begriper varför vi aldrig tidigare fått. Det finns en genomgående filosofisk reflektion här över vad som krävs för att vara människa. Det finns en tragik och en romantik som genomsyrar varje bildruta och fortfarande ett mörker som bygger den där gotiska atmosfären, som Del Toro (som sagt) gjort sig känd för.

Frankenstein (2025) är indelad i tre distinkta kapitel och den inleds med en epilog där den skadeskjutna, blodiga Baron Victor Frankenstein jagas över ett vackert islandskap av sin egen skapelse. Efter det hoppar Del Toro stilfullt vidare till ett kapitel vid namn Victor's Tale för att sen kasta mig som tittare vidare in i The Creature's Tale, som naturligtvis ger en inblick i monstrets tankegångar och desperata jakt på sin skapare, som en direkt motpool till kapitlet innan. Jag vill verkligen inte prata för mycket om hur storyn är strukturerad här eller om vilka delar av boken som Del Toro fokuserar lite extra på, utan nöjer mig med att säga att det märks att Guillermo arbetat, om inte annat så i tanken, sedan 2005 med hur han helst skulle välja att strukturera en filmadaption av sin absoluta favoritbok. Det finns en elegans i berättandet här och en skicklighet i det dramaturgiska prioriteringsarbetet som ofta och gärna återkommer till det tema som Del Toro behandlat i fyra filmer nu: Vad innebär det att vara mänsklig?

Oscar Isaac övertygar från första till sista bildrutan som Baron Frankenstein och detta trots att han här har en störtlöjlig frisyr, agerar teatraliskt och ofta överdrivet yvigt med en slags gammaldags kapacitet, inklusive allt vad brittisk, högtravande teaterdialekt och vildsinta kostymval heter. En mindre kapabel huvudrollsinnehavare hade garanterat kunna stjälpa Del Toros storslagna vision men inte Oscar, för den karln är verkligen alltid genomgående superb. Han har här en förmåga att skifta tempo i sina egna monologer och dialoger som stärker berättandet något enormt. Från lugn och med en metodisk, känslokall stoicism blir han inte sällan överväldigad av sina egna känslor och låter sig ledas genom hela nyckelscener av dem. Isaacs närvaro och naturliga intensitet fungerar ohyggligt väl här och han är så pass bra att jag innerligt hoppas att han kommer att vara med i snacket omen eventuell guldgubbe under starten av 2026.

Jacob Elordi i rollen som monstret är även han alldeles strålande. Del Toro har valt att tolka Shelleys beskrivning av den ihopsydda köttbesten en smula annorlunda än tidigare filmmakare och skapat en karaktär som är lika gräslig och fysiskt hotfull som vacker, och sårbar. Det är såklart nyckeln till den mer romantiska ton som historien berättas med och Elordi har en sällsynt förmåga att blanda en slags hotfull elegans med raseriutbrott och prov på sin smått sanslösa styrka där han bland annat plockar upp anfallande vargar och viker dem dubbla som om de vore glasspinnar.

Bakom kameran har Del Toro haft den goda smaken att ännu en gång placera danske Dan Laustsen som står bakom de olidligt vackra bilderna som bildar allt från Crimson Peak till Shape of Water. Fotot genom hela de 149 minuterna som Frankenstein pågår är sådär gastkramande vackert vilket mycket tack vare Brandt Gordon och Celestria Kimmins fenomenala art design gör detta till årets överlägset tjusigaste långfilm. Musiken är fantastisk, också. Oscars-vinnaren Alexandre Desplat (vann för musiken i The Shape of Water) blandar en slags gotisk hotfullhet och ilsken intensitet med många väldigt vackra, svepande stycken som bidrar till den här härliga känslan av tidlöst, gammaldags sagoberättande som Del Toro är så bra på.

I en filmvärld dör 99% av allt som släpps antingen är remakes/reboots eller mer hjärndöda, identitetslösa superhjältefilmer gjorda i stort sett uteslutande framför green screen, är det så oerhört skönt att via en film som denna bli påmind om vad underhållningsformen i grunden är gjord för. Storslagna, medryckande, atmosfäriska och vackra sagor som förtrollar och får 149 minuter att kännas som 14. Hatten av, Guillermo.