Freaky Tales

Nostalgi är ett eländigt gift, så mycket vet vi. Vi drömmer oss tillbaka, skönmålar och försöker enträget in i det sista att övertala oss själva om att "ja, det var nog bättre förr". Men lyckligtvis är så inte sanning, och 80-talet är i sanning inget undantag. Hejdlöst populärt, javisst, men den hyperstiliserade tårtbit av årtiondet vi ofta serveras är inget annat än ren förbannat lögn, om än en fantastiskt smaskig sådan.

Freaky Tales är ingen undantag, Anna Boden och Ryan Fleck kompromisslösa hyllning till de gyllene åren under Reagan där vi bjuds på lika delar svettiga rappare, skinnskallar, smutsiga snutar och allsköns dårskap. Fyra vilda historier, grisiga, punkiga och blodindränkta utan något som helst intresse av vare sig subtilitet eller logik. Freaky Tales är ett kaotiskt kärleksbrev till tiden som var, där vad som helst kunde ske - och ofta gjorde det. Det är högljutt, det är stökigt, och det är precis så förbannat levande som en film som denna förtjänar att vara.

I enkla drag är manus uppdelat i fyra löst sammankopplade historier, vi snackar rikligt med svängrum, för det är knappast som att Boden och Fleck har försökt skriva en tight antologifilm. Om något kan Freaky Tales närmast liknas vid en popkulturell pajkastning där man helt enkelt larmat loss med varje bakverk som gick att hitta i butiken, för att se vad som slutligen fastnade på väggen.

Freaky Tales öppnar stenhårt med Strength in Numbers, där ett gäng punkiga tonåringar pucklar på skinheads i ett färgsprakande extravaganza, som tydligt doftar av både The Warriors likväl som Scott Pilgrim. Vilket också leder oss raka vägen in i Don't Fight the Feeling. Ett renodlat stycke av hiphopromantik där orden flyger likt maskingevärseld när ikonen Too $hort utmanas i mikrofonstrid, vilket är precis så där underbart energiskt som det låter.

I Born to Mack kliver Pedro Pascal in som Clint, en sliten indrivare. Rejält surmulen och med en dröm om att bara lägga vapnen på hyllan och gå i pension. Men vad som är tänkt att bli hans sista jobb går (så klart) käpprätt åt pipsvängen och istället dras han motvilligt in i en våldsspiral målad i den rödaste av kulörer. Kort och gott, blodet sprutar och likväl så underhållningsvärdet, som fullkomligen exploderar. För ja, Pascal är lysande här - att spela trött och grinig surgubbe bärandes på lika mycket skuld som ammunition, är han helt enkelt ruskigt bra på.

Sist men inte minst har vi The Legend of Sleepy Floyd. Freaky Tales om möjligt vräkigaste kapitel där Jay Ellis spelar den titulära basketstjärnan som i bästa Shogun Assassin-manér avhandlar ruskprickar med ett svärd. Blodigt, överdrivet och helt förbannat underbart, även om det också är här som filmens sista gnutta av realism och självinsikt tar långtidssemester och sätter segel mot Karibien. Men ärligt talat vem bryr sig, när det är så här pass underhållande.

Så med handen på hjärtat, hur väl fungerar allt detta? För det går knappast att sticka under stolen med att Freaky Tales till stor del är ett hejdlöst kaos. Kopplingarna mellan berättelserna är minst sagt papperstunna och de känns mest som en samling halvfärdiga, coola idéer som Boden och Fleck kläckt under en session av hårt krökande medan de lyssnade på 80-talshits. För Freaky Tales är klart mer mixtape än traditionell film.

Men ärligt talat så förväntade jag mig inte mycket mer heller, och denna fartfyllda hyllning till världens bästa årtionde är inte heller gjord för att dissekeras i någon stolpig, torr filmskoleanalys. Freaky Tales är gjord för att underhålla, få dig att skratta, vråla, hoppa upp och ner i soffan som en roidad gorilla och pumpa näven vilt i luften. Det är en kärleksförklaring till rebeller och drömmare, de som vägrade ta skit - och det gör den med en sådan underbar energi att man inte kan låta bli att bli smittad.

Har Freaky Tales problem? Oja, massvis av dem. Men det är också en väldigt självmedveten skapelse, högljudd och fulsnygg med lastvis av hjärta. Komplett med en underbart bisarr Tom Hanks-cameo så fick mig att tjuta rakt ut av glädje. Boden och Fleck har inte åstadkommit något viktigt eller fint, nej de har istället levererat en upplevelse som vågar vara annorlunda, hyllar 80-talets subkulturer, B-filmer och dess stiliserade hypervåld. En charmerande och underbar tidskapsel med rejält drag under galoscherna som är väl värd att se.