Freedomland

Brenda Martin stapplar sig in på sjukhuset med blodiga händer och en chockad uppsyn. När läkarna tar hand om henne berättar hon att hennes bil har kapats av en svart man. Polisen Lorenzo kallas in och i samband med förhöret av kvinnan uppdagas det att hennes 4-åriga son befann sig i bilen då den kapades. Det blir början på ett stort polispådrag där rasdiskriminering kommer att bubbla upp och där staden kommer att delas upp i två halvor. Lorenzo har dock sina tvivel kring kvinnans berättelse, det är någonting som inte stämmer.

Det går knappt att beskriva den härliga känslan jag fick av de första 50 minuterna av Freedomland. Tajt regi, suveräna skådespelare, pulserande musik och en atmosfär som var både spännande och gripande. Precis så som en thriller ska se ut. Jag blev helt tagen av hur man kombinerade spännande polisarbete med rasfrågor och människors fördomar. Det blir lite som lightversion av Crash i en polisthrillers kläder. Lysande filmkonst.

Men, precis när man börjat njuta för fulla muggar och skrivit ihop formuleringar som "riktigt jäkla grym thriller" i hjärnans egen laptop, så går det utför. Freedomland förvandlas plötsligt till en film där evighetslånga monologer tar upp massvis av speltid. Främst från en hysterisk Julianne Moore som överspelar så mycket att hon skulle behöva underspela likt en narkolepsisk sengångare för att komma i rätt läge. Det är rent pinsamt att beskåda. Som tur är finns alltid pålitlige Samuel L. Jackson med på ett hörn och vid sin sida har han kriminellt underskattade William Forsythe samt Ron Eldard och Edie Falco. Duktiga skådespelare som levererar kanoninsatser och håller kvalitén uppe trots filmen störtdyk under andra halvan.

Man får dock glädjas med det lilla man får. De första 50 minuterna håller i alla fall världsklass med bra spänning och skyhög intressefaktor, de följande 50 är sen inte direkt värdelösa, men inte heller tillräckligt bra för att man inte ska kunna unna sig en pisspaus utan att trycka på pausknappen. Rekommenderas med visst förbehåll.

DVD-utgåvan från SF har en klar och riktigt skarp bild trots att mycket av filmen utspelas i kvällsmörker. Ljudet är även det av hög klass. DTS-spåret kan riva ned tapeterna ifall man inte har koll på volymen. Mastigt och tillräckligt bastungt för att man ska kunna njuta fullkomligt av sin hemmabio. Extramaterial finns i form av tre minidokumentärer och en knippe borttagna scener.