Friday the 13th

Filmen:
Få seriemördare på film har haft en lika långlivad karriär som Jason Voorhees. Sen 1980 har han dykt upp lite drygt elva gånger om jag räknat rätt och nu börjar idéerna verkligen ta slut, han har till och med tagit en sväng ut till rymden. För att sparka liv i serien igen bestämde sig regissören Marcus Nispel för att göra en remake, göra sin egen tolkning. Med Paramounts feta plånbok i ryggen och gigantproducenten Michael Bay vid sin sida försöker de här göra fansen tillfreds.

Handlingen från den första Fredag den 13:e betas igenom ganska omgående. Den hämndlystna mamman vars son (Jason) glömdes bort och drunknade halshuggs. Filmen hoppar till nutid och lyckligt ovetandes om ställets blodiga historia dyker det upp ett nytt tonårsgäng till Crystal Lake. De naiva snorungarna blir en enkel match för Jason som hackar sönder dem direkt. Sex veckor senare dyker ännu ett gäng upp. Men den här gången följer Clay med som letar efter sin syster som försvann där sex veckor innan.

Jag har svårt att se meningen med den här nyinspelningen. Marcus Nispel upprepar precis allt från originalfilmerna och levererar inget nytt eller intressant. Att ungdomarna sen är ett gäng intelligensbefriade och superirriterande idioter gör inte saken bättre. Filmen är inte ett dugg spännande. Efter att ha sett ett antal skräckfilmer har man lärt sig när överraskningsmomenten kommer och Friday the 13th bjuder bara på de billigaste tricken. Morden är inte heller speciellt fyndiga. Friday the 13th gör ingenting bättre än originalen och Marcus Nispels påstående att den är till för den nya generationen är skrattretande. Gå och se originalen istället.

Bilden:
Att bilden i nyinspelningen av Friday the 13th spöar alla tidigare försök kommer inte som någon överraskning. Men dagens konkurrens är mördande så att säga och det är svårt att hävda sig. Skärpan varierar filmen igenom, fotografen verkar ha haft problem med att få in fokus på rätt ställen och det irriterar. Färgpaletten är levande, fina nyanser och minimalt med blödningar. I mörkerscenerna får din tv eller projektor visa vad den går för. Svärtan är fyllig och samtidigt väldetaljerad. I dagsscenerna finns en tendens till överexponering men det är på gränsen till märkbart. Friday the 13th levereras på en BD50 med AVC kodec och formatet är 2,39:1.

Ljudet:
Det har även hänt en hel del på ljudfronten sista decenniet och ljudet i Friday the 13th har heller aldrig låtit så här bra. Det är en dynamisk och intensiv Dolby TrueHD-ljudmix som tillfredsställer. Dialogen, om man nu orkar lyssna på den låter klar och tydlig. Basen är ljudspårets huvudnummer och LFE-spåret hjälper verkligen till och chockmomenten förstärks. Surroundhögtalarna har också mixats in snyggt. Friday the 13th låter ruskigt bra.

Extramaterialet:
För er som vill se mer av produktionen finns det två stycken featurettes. Den första "The Rebirth of Jason Voorhees" är 12 minuter lång och innehåller bara dynga, undvik för allt i världen. Den andra "Hacking back/slashing forward" är om möjligt ännu sämre när de helt seriöst försöker intala oss att allt är bättre i den här filmen än originalen. Det finns även ett Picture-in-Picture-spår som emellanåt innehåller sevärda produktionsklipp. Till sist har de även ett klipp med de sju bästa morden i filmen, vilket inte säger så mycket.