Futurama Säsong 4

1999 startade det som skulle bli den stora uppföljaren till The Simpsons, Futurama. Med ett vansinnigt bisarrt galleri av karaktärer, fullständig frihet när det gäller miljöer och ännu vildare än den gula familjen i Springfield så skulle detta erbjudna en ännu större succé. Den blev aldrig större än sina gula vänner och idéer och inspiration rann ut snabbare än vad man kunde tro, men Futurama är inte någon dålig serie. Snarare är det en serie där man gång på gång kan hitta nya detaljer och njuta av den absurda humorn, en serie som växer helt enkelt.

Men det är ändå en njutning i sig att aldrig ens kunna förutse vad som ska hända i ett Futurama-avsnitt, just för att det i grunden är en bisarr hybrid mellan sitcom, sci-fi, fantasy och en saftig dos svart humor. Man har vid det här laget också lärt känna karaktärerna på ett helt annat sätt än The Simpsons. Typerna är extrema och på nåt sätt önskar man att man vore lika otrevlig som Bender i vissa fall, eller bara lika korkad som Zoidberg som kan vara glad för det minsta. Även romansen mellan Leela och Fry har tilltagit och nya karaktärer har dykt upp och försvunnit. En av de mer meningslösa karaktärerna är Amy, vars figur mest befinner sig i bakgrunden. I och försig fick man lite spänning även där när hennes pojkvän, den odrägligt mesiga och självömkande gröningen, Kif blir gravid!

Stundtals känns det dock som om man tar en idé som är i det tunnaste laget och drar ut den så att den blir ännu svagare. Inte alltid, men i vissa fall. Tack och lov verkar det som om skaparna är mycket väl medvetna om detta och man arbetar gott med de idéer man har.

Surrealismen, ett ständigt favoritämne hos er favoritrecensent, står högt i kurs i avsnittet The Farnsworth Parabox, där vår käre Farnsworth under mycket våldsamheter skapar en box som visar sig leda till andra parallella universum. Naturligtvis bjuds det på underbart förvirrad vetenskap som trots sin absurditet faktiskt känns ganska okey. Men liksom med Simpsons så finns det nästan alltid en grund av allvar i vissa episoder, dem som sticker ut här är Jurassic Bark och The Sting. I den förstnämnda episoden blir Fry påmind om sin gamla hund och det utmynnar i den mest tårdrypande finalen i tv-historien! Inte ens mina gamla cyniska ögon kunde hålla sig torra. Mer smörigt, men inte dåligt, blir det i The Sting där vi möts av ett oväntat dödsfall bland karaktärerna och det sättet som Leela bearbetar tragedin. Även Leelas homeworld vattnar ögonen på den mest härdade recensenten och jag ser inte något negativt alls med det...förutom att det finns en risk att nån upptäcker mig!

En annan klassisk episod är Where no fan has gone before där vårt glada rymdgäng träffar på inte mindre än hela (nåja, "Scotty" är borta) första seriens Star Trek-skådspelare. Man driver hejdlöst med Star Trek-konvents och William Shatner har som vanligt en nyttigt stor dos av självironi. Ja, det finns många bra avsnitt, 18 sammanlagt, och jag orkar bara inte gå igenom alla.

Det följer även med innehållsrika kommentatorspår till varje avsnitt där crew och skådespelare pratar och diskuterar. Bortklippta scener och lite annat smått och gott har man stoppat in, även om jag saknar en redig dokumentär om hela fenomenet och skapelseprocessen. Men det senare antar jag att man klarade av i någon av de föregående boxarna.

Men i alla fall, det är väl sånt här som gör en serie bra antar jag. Drama, humor och lyteskomik. Det gör inget att manuset har blivit lite tunnare, lite fånigare, det är snarare nyttigt. Det är skrattet som är det viktigaste.

Fry kläcker ur sig en passande replik i avsnittet Bender should not be allowed on TV: "Det går alltid utför efter tredje säsongen". Kanske en liten humoristisk själviakttagelse från Matt Groening? Vem vet, men en sak är säker: han är ett geni.