Fyra nyanser av brunt

Vad gör man om man råkar vara fader till en son som är så apatisk att en atombomb skulle kunna brisera utanför fönstret utan att han ens skulle höja på ögonbrynen? Vi kan nog lägga ner gissningsleken omedelbart för hur många chanser ni än får lär ni inte svara rätt. För inte är tanken att ta med grabben till ett smådjurskrematorium det första som slår en direkt? Men så förhåller sig faktiskt läget i en av historierna som utgör en fjärdedel av innehållet i Fyra nyanser av brunt, Killinggängets första långfilm. De övriga tre parallellhistorierna inkluderar en matlagningskurs som fungerar som en täckmantel för terapisessioner, en märklig begravning av en ännu märkligare travkusk och slutligen får vi demonstrerat hur en träsnidad figur kan ställa till med en massa oreda.

Om handlingen låter aningen rörig och avskräckande kan jag dementera det ganska omgående. De fyra historierna utspelar sig på olika orter i landet och skiljer sig åt sinsemellan tillräckligt mycket för att man ska slippa sitta på helspänn och koncentrera sig för att kunna följa med. Tvärtom har man istället möjlighet att lägga ner så mycket energi man vill på de olika delarna och prioritera det som känns mest tilltalande. Dock lär man ha svårt att bestämma sig för vilken av familjerna man vill engagera sig i då samtliga historier är välspelade och sprängfyllda med Killinggängets patenterade form av komik. Ni som har sett deras tidigare TV-produktioner förstår vad jag menar. Det är intet för inte som Robert Gustavsson, Henrik Schyffert och company är Sveriges ledande komikergruppering.

Liksom i Torsk på Tallinn är Fyra nyanser av brunt en uppvisning i svart och pennvässarvass humor. I Fyra nyanser av brunt är humorn nattsvartare än någonsin och bitvis är det lätt att få dåligt samvete över att man sitter och skrattar åt händelser och företeelser som egentligen är råmelankoliska. Men det är ju ett känt faktum att skratt och gråt är ganska nära besläktade och regissören Tomas Alfredsson och hans Killingar bemästrar den balansen till den grad att man hade kunnat tro att de reinkarnerats gång på gång och haft hur många liv som helst på sig att öva upp konsten att blanda allvar med humor. Fyra nyanser av brunt är en logisk vidareutveckling av vad som påbörjades i Torsk på Tallinn och här avskärmar sig Killinggänget allt mer från den mer lättsamma tonen från tidigare produktioner som I manegen med Glenn Killing och Nile City.

De fyra historierna har trots allt vissa gemensamma drag och att
Killinggänget är ute efter att försöka fånga vardagsmisär och livsmonotoni hos svenska folket behöver man inte ha hjärnkapaciteten hos en potentiell Nobelpristagare för att förstå. Däremot kanske det krävs ett visst tålamod för att uppskatta det. Framförallt eftersom vi de senaste åren blivit i det närmaste indoktrinerade med svenska dussinfilmer med Helena Bergström som ett ständigt närvarande väsen oavsett om hon passar för rollen eller ej. Och alla Mankell-filmatiseringarna som man har tappat räkningen på för länge sedan men som likväl ska spelas in ska vi inte ens nämna. Däremot vill jag nämna en amerikansk regissör vid namn Robert Altman som brukar väva samman människors livsöden på ett tragikomiskt vis på liknande sätt som Killinggänget gör. En annan film som jag tycker Fyra nyanser av brunt har en del gemensamma nämnare med är Magnolia som även den handlar om just en samling människor som brottas med allehanda problem i sin vardag som förmörkar deras livskvalitet.

Även om Fyra nyanser av brunt är Killinggängets första långfilm hade man hoppats att de inte hade tagit ordet "lång" så bokstavligt. Filmen är nämligen över tre timmar lång vilket är lite i mastigaste laget då det inte direkt är Sagan om Konungens Återkomst-intensitet på innehållet och visst hade den kunnats kortas ned betänkligt utan att kvaliteten hade gått förlorad. När filmen visades på bio hade det lagts in en paus på 15 minuter för att inte publiken skulle storkna. Tar ni och ser DVD:n, vilket jag tycker ni ska, så kan det vara en god idé att ta efter det konceptet och druvsockerpausa regelbundet.

Fyra nyanser av brunt är det bästa och mest gedigna Killinggänget gjort hittills och i sina bästa stunder är den här 2-disc DVD:n åtminstone en nyans av briljans. Dock är jag så pass lat att jag inte uppskattar att behöva släpa mig fram till DVD-spelaren för att byta skiva efter halva filmen. Däremot uppskattade jag kommentarspåret och de 13 minuter av bortklippta scener som återfinns på DVD-utgåvan.