USA:s president heter Daniella Sutton och utöver geopolitisk uppförsbacke och snäsiga nyhetsreportrar är hennes tonårsdotter rena mardrömmen. När G20 drar igång har den teknikkunniga 16-åringen lyckats hacka Pentagons servrar för att avslöja en av CIA:s spioner, något som gör mamma-President rosenrasande. Straffet? Obstinat tonårsdotter måste följa mor på G20-mötet i Sydafrika. Här samlas världens 19 rikaste nationer varje år för att prata ekonomisk framåtanda och det är i stort sett det absolut tråkigaste en revolterande 16-årig svartrockare kan tänka sig. Jävla morsan! Skit ned dig! Barnuppfostran är svårt, såklart. Särskilt om man är jordklotets mäktigaste kvinna och helt enkelt inte har tid att utfärda reprimander mot käftig snorunge. Då är det tur att det finns ruskprickar som kan hjälpa till med det. Synd bara att 39 stycken människor måste dö innan utvald 16-årig tonårsrebell är tillräckligt skraj för att lugna ned sin ettriga attityd och sitt utåtagerande, dock.
Fina, rara presidentparet i sina fina, rara frisyrer. Båda är både fina och rara.
G20 är i stort sett exakt samma film som White House Down samt Olympus Has Fallen, baserad på samma grundpremiss med samma typ av karaktärer och samma händelseförlopp. Samtliga är mer eller mindre usla avarter på Die Hard och även om jag gillar Olympus Has Fallen, skulle ju ingen av dessa filmer i grunden passera gränsen för godkänt om det inte fanns en Gerard Butler inblandat, där i mitten någonstans. President Daniella anländer tillsammans med sin personliga livvakt, Secret Service samt 12 stycken Delta Force-pittar till Sydafrika. De tror såklart att det ska pratas om en ny internationell, digital valuta i ett par dagar för att sen återvända hem. De vet inte att den före detta australiensiska specialsoldaten och ärrat brutalhårda frihetskämpen Rutledge nästlat sig in i mötet säkerhetskedja som "konsult" och nu avser mörda så många världsledare och toppolitiker som möjligt för att på så sätt omkullkasta världsordningen, dräpa världsbankerna, återge makten till medborgarna. Libertad!
Ex Spec ops-bödeln Rutledge gestaltas av ingen mindre än Homelander-gubben Anthony Starr som här pratar modersmåls-Nya Zeeländska och svär som en absolut borstbindare. Han är urflippat blodtörstig och ordentlig elak, såklart, vilket tillsammans med den genomgoda och värderingsmässigt perfekta Sutton bygger en konfliktbild helt utan gråzooner eller nyanser. Karaktärerna är tunna som skrivarpapper, platta som pannkakor och dialogen är så förutsägbart korkad att det ofta känns som en dålig Saturday Night Live-sketch. Viola Davies president är tänkt att vara gammal ärrad krigshjälte som efter två mandatperioder i Vita huset glömt hur man håller i en pistol (vilket snabbt kommer tillbaka när familjen hotas av australiensiska terrorister med välgroomade skägg). På ett litet kick har hon slitit sönder den presidentaktiga aftonblåsan, hoppat ned i en skottsäker väst, slitit åt sig en Glock och börjat mörda terrorister. Nobody messes with the Suttons. Även hennes tillrättalagda supersimp till "first lady-man" börjar svinga knockmackorna i filmens andra akt och det blir snabbt de roligaste delarna av G20 eftersom komikern Anthony Anderson bevisligen inte ens vet hur man formar en knytnäve. När han slåss ser det mest ut som när en gammal tant jagar efter ett mårddjur med en håv. Otroligt befriande.
Homelander-gubbens skurk är cool men har inget i denna sörja att göra.
G20 är lika dum som den är ful, fotot och scenografin ser ut som om den hämtats från senaste säsongen av Bachelor och manuset 'är löjeväckande dåligt. Det hade väl dock gått att tolerera om all action var sådär Extraction-mustigt hårtslående, och brutal. Det är den inte. Regissören Patricia Riggen (Dopesick) kan i stort sett ingenting om hur man bygger upp vettiga actionscener och när hela den biten också faller platt, finns det ingenting kvar i G20 att försöka nyttja för att höja det redan låga betyget. Det är skit, det här. Dum, ful skit.