Game of Thrones: Säsong 1

Filmen:
En amerikansk Tolkien. Ja, så omnämns han rätt ofta George R.R. Martin, författaren till fantasyeposet Sagan om eld och is. Inte konstigt att HBO fick upp intresset och lade vantarna på rättigheterna, alla referenser och likheter till Sagan om den där svårförstörda ringen är bra reklam. Med facit i hand så var det tur att det blev ett TV-bolag som drog det längsta strået och inte ett filmbolag. Martins evighetslånga blytunga böcker med ett släktträd så komplicerat att de mest härdade släktforskare skulle duka under av utbrändhet vid första anblicken hade aldrig kunna adapteras till filmformatet på ett lyckosamt sätt. TV-formatet däremot är det som gjort för vilket blir tydligt bara några få minuter in i första säsongen av Game of Thrones som sätter stämningen för vad som komma skall när den direkt slänger sig över "de vita vandrarna".

Annars kretsar serien kring ett antal familjers kamp om makt, rikedom och överlevnad i riket Westeros (inte en täckmantel för Västerås...) där Eddard "Ned" Stark snabbt utmärker sig, både som huvudkaraktär och för att skådisen Sean Bean får räknas som det största namnet i rollistan. Skådespelet imponerar överlag i serien, man har lyckats med att få till en kall naturlig ton i agerandet där närvaron hos de allra flesta känns självklar istället för att förlita sig på fagra ansikten som så ofta i genren. Karaktärer som oäktingen Jon Snow, den belästa dvärgen Tyrion eller minstingen Bran, vars ovana att klättra på murar för dyrköpta konsekvenser, är lätta att fascineras av. Sedan har jag såklart skrivit upp en Skräckvarg på min personliga önskelista.

Även den strålande produktionsdesignen imponerar, vi snackar om skyhöga produktionsvärden där allting andas professionalism och omsorg. Beröm förtjänar även det nyanserade lager på lager-manuset som nästan omdefinierar genren och får Camelot och andra serier att framstå som skolprojekt. Det är spännande, berörande och tämligen ofta rätt groteskt med alla sexscener och incestuösa toner.

Game of Thrones styrka ligger i att den lyckas vara både tung och kompromisslös samtidigt som den med sina drag åt folkhemsfantasy attraherar en publik som inte ens visste att de gillade fantasy. Sedan skadar det ju inte att den sätter prickarna över ü:et i überepisk. Säsong 2, kom då!

Bilden:
5-discutgåvan bjuder på en grym bild som överträffar den som vi har sett på TV. Landskapen ser fantastiska ut, skärpan är skyhög och färgerna är precis så medeltidsdystra som man hade vågat hoppas på. Hudtonerna i norr är bleka medan de fått en mer levande ton ju längre söderöver man kommer. Det är överhuvudtaget ett fantastiskt färgspektra som vi bjuds på som varierar beroende på årstid på ett sätt som verkligen får en att känna att man finns på plats i Westeros. Närbilderna på ansiktena är ruskigt detaljerade, allt från fräknar till skäggstrån till bekymrade rynkor syns tydligt och gör det här till en nästan helt perfekt upplevelse vars enda minus är antydan till bandingproblem vid 2-3 tillfällen på hela säsongen.

Ljudet:
Ljudet håller samma höga nivå som bilden. Dialogen kristallklar oavsett vad som händer runt om. Ofta låter ljudmixen brutal och kall, allt för att återspegla känslan i handlingen. Surroundmixningen är aktiv och atmosfärisk oavsett om det är ljudet av en hästarmé eller ett svärd som svischar förbi innan det hugger huvudet av någon. Panoreringarna är exakta och läckra och soundtracket låter precis så bombastiskt och fylligt som man bara drömmer om.

Extramaterialet:
Extramaterialet är riktigt digert och bra. Vi får kommentarspår med en himla massa personer där det mest intressanta utan tvekan är George R.R. Martin (han dyker upp vid fler tillfällen på extramaterialet). The Complete Guide to Westeros är ett jättebra interaktivt hjälpmedel med kartor etc för att hålla koll på alla familjerna och dess komplicerade släkthistorier. Vi får också karaktärsprofiler där skådisarna beskriver sina karaktärer. Sedan så älskade jag det åtta minuter långa avsnittet The Night's Watch där vi lär känna personerna som vaktar muren. Det enda jag egentligen känner saknas är borttagna scener och någon lite längre dokumentär.