Game of Thrones - Säsong fyra

Filmen:
Dags för ännu mer gnäll om hur ohyggligt mycket tid av Game of Thrones som spenderas i dunkelt belysta rum där karaktärer smider stygga planer tillsammans istället för att faktiskt fokusera på någonting intressant? Lite. Men också en hel del beröm.

När säsong fyra av HBO:s superpopulära fantasyepos Game of Thrones drar igång bjuds det inte på några större överraskningar, utan fortsätter mest på samma väg som tidigare säsonger vandrat längs med. Det bråkas fortfarande om vem som egentligen förtjänar att sitta på kungatronen, hotet från White Walkers är ständigt i luften och draktjejen Dany fortsätter göra sitt yttersta för att ge Forrest Gump en ordentlig kamp om vem som egentligen avverkat längst sträcka till fots. Det mesta är med andra ord sig likt, så när som att några nya karaktärer introduceras under säsongen.

Oberyn Martell, även känd som Red Viper, är den allra färgstarkaste av dessa. En charmör utan dess like och med en livsfarlig jävlas-inte-med-mig-sida som Pedro Pascal balanserar snyggt mellan i en av säsongens allra bästa skådespelarprestationer. Som vanligt i Game of Thrones ägnas dock alldeles för lite fokus på en så pass intressant karaktär och istället är det träbocken Jon Snow, Tyrion och nyss nämnda drakbrutta som får det mesta av rampljuset på sig. Snow kämpar för att styra upp vaktposteringarna på den stora muren, Tyrion blir anklagad för mord och Daenerys gör som vanligt ingenting av värde mer än att gå/rida omkring, stirra med sitt söta dockansikte och gapa ur sig ett par "Valar Morghulis" här och där.

Som bäst funkar säsongen när manusförfattarna bryter av det slentrianmässiga inslagen som i princip varit stående inslag i serien sedan den drog igång med någonting chockerande. Ögonblick som det lila bröllopet och stridsscenen mellan The Mountain och Red Viper sticker ut ordentligt. Båda innehållande sekvenser som står sig som några av seriens mest minnesvärda stunder och som tar lång, lång tid att släppa taget om. Inte minst striden mellan de båda herrarna som kan vara något av det grisigaste i slafsväg som någonsin visats på TV. Ljudeffekten som kommer när en viss kroppsdel inte längre pallar trycket är...synnerligt otäckt.

Jag gillar också scenerna med muren där Snow och kompani försöker hålla stånd mot barbarerna samtidigt som hotet från de övernaturliga läbbingarna White Walkers hela tiden ligger som ett täcke över allting. Neil Marshall-regisserade avsnitt nio som enbart fokuserar på muren är säsongens absolut finaste stund och bjuder på rysligt välkoreograferade strider, hög spänning och klockren regi från Marshalls sida. Överträffar till och med Marshalls fantastiska Blackwater-avsnitt från säsong två och visar i samma veva hur extremt bra Game of Thrones kan vara när berättandet är lite mer fokuserat än de spridda skurar som annars levereras under säsongerna.

På det stora hela är säsong fyra av Game of Thrones varken bättre eller sämre än föregående delar, utan snarare identisk så när på några nya ansikten, ställen och allianser. Med andra ord lär du som tyckt om tidigare säsonger uppskatta även denna, medan ni som redan tröttnat på alla dubbelspel, märkliga fokus på allmänt menlösa sidokaraktärer och allt det där som mellan varven gör serien till något av det mest frustrerande som finns i serieväg knappast lär ändra uppfattning efter denna säsong.

Själv fortsätter jag att ha en slags hatkärlek till serien där den i sina bästa stunder står sig som något av det mäktigaste man kan hitta i TV-väg, inte minst när man som i avsnitt nio inte håller tillbaka på krutet, medan den i andra mest får en att klia sig på huvudet och känna frustrationen över det extremt ojämna berättandet. Game of Thrones är en bra, men otroligt frustrerande serie.

Bilden:
Warner och HBO fortsätter skämma bort oss med en utsökt bildtransfer även under denna säsong. Skärpan är fenomenal, färgerna ljuvligt välbalanserade och svärtan mustig så det räcker och blir över. Det ser riktigt, riktigt bra. Inte minst färgerna som är genomgående suveräna vare sig det handlar om grönskande omgivningar, snörusk eller mörka grottor. En del brus och enstaka inslag av mjukare skärpa förekommer, men i så pass små mängder att det knappast inverkar på helheten.

Bilden är i formatet 1.78:1.

Ljudet:
Här bjuds på en underbar DTS-HD Master Audio 5.1-mix som inte bara övertygar stort i dialogscenerna där varenda stavelse återges med en enorm tydlighet, utan även i de lite mer livfulla ögonblicken där strider och andra kaosartade ljudkulisser skapar en fullkomligt magisk ljudupplevelse där kraft möter precision i en makalös symbios. Rent ljudmässigt ligger Game of Thrones på en helt annan nivå än sina konkurrenter som också hittar till Blu-ray.

Extramaterialet:
Här finns en hel del trevligt att grotta ner sig i. Totalt elva kommentarspår fördelade på olika avsnitt, ett par olika featurettes, bortklippta scener och en blooper reel.