#Gamestruck4: Mathias Holmberg

• Crash Bandicoot 3: Warped
Tänk att du är i de unga tonåren. Föräldrarnas eviga tjatande om disk och dammsugning börjar gå dig på nerverna, och på något sätt börjar Nintendos rörmokare och Segas igelkott kännas lite barnsliga. Plötsligt gör en betydligt coolare plattformshjälte entré i ditt liv, som åker hoj, bär skinnjacka och skjuter wumpafrukt ur en bazooka. TV-spel gillade jag såklart redan innan Crash Bandicoot, men det var inte förrän den sinnesrubbade punggrävlingen greppade tag om snorvalpen inom mig som jag förstod att spel skulle bli mitt livs stora passion. Det är nog Crash och hans galna äventyr, och hans olidigt ostiga 90-talsattityd, som ligger till grund för min skruvade humor. Naughty Dogs tredje äventyr, Warped, står sig än idag som ett av de största och mest varierade plattformsspelen någonsin. Och tack vare fjolårets N.Sanity Trilogy är Crash, Coco och gängets tredje spel lika ljuvligt idag som för 20 år sedan.

• Grim Fandango
Under milleniumskiftet var jag en inbiten gamer tack vare Crash, men det spel som haft störst påverkan på mitt liv som gamer, och på mitt liv rent allmänt, måste ändå vara Lucasarts oförglömliga kultklassiker Grim Fandango. Spelet som visade mig att TV-spel inte bara var hjärnlösa tidsfördriv, utan att de kunde vara sofistikerade och konstnärliga. Spelet som formade mig och som höll min hand när jag som 12-åring ställdes inför frågan om vad som väntar oss efter döden. Jag återbesöker de dödas land en gång per år, och har gjort det sedan jag upptäckte Tim Schafers mörka mästerverk under en hög av damm i min kusins spelhylla. Här har vi definitionen av ett spel där helheten är större än summan av dess delar. Alla små komponenter har vävts samman till en magisk spelvärld, och det var faktiskt med Grim Fandango som jag första gången kände att jag levde mig in i spelet på riktigt. När jag känner mig nere kan jag alltid drömma mig tillbaka till den sömniga lilla staden Rubacava, och drunka i dessa ljuva neonljus. Jag kommer aldrig låta mig glömma denna förunderliga plats.

• Halo
Oh-jösses... Var ska jag börja egentligen? Alla som känner mig vet att jag är världens största Halo-nörd. Vissa brinner för Star Wars, somliga andas Star Trek och andra kan inte leva utan Harry Potter, men Mathias Holmberg, han älskar Halo-serien över allt annat inom TV-spelsindustrin. Som skrikande tonåring med en kaotisk eldsvåda av testosteron inombords släpptes Microsofts Xbox och dess flaggskepp Halo: Combat Evolved i helt rätt tid. Alla actionfans genomgår väl en av dessa explosiva pang-pang-revolutioner under puberteten, vare sig det är genom Doom, Call of Duty eller Fortnite? Jag ville bara skjuta fula typer i fejset och spränga saker likt Michael Bay, men jag hade inte räknat med att Bungies episka rymdopera skulle komma att betyda så mycket för mig. Mina högstadieår är en enda dimma av sena kvällar med polarna när vi försökte köra ihjäl varandra på Blood Gulch, och pricka headshots på Hang 'em High med spelvärldens absolut kraftfullaste magnum-picka någonsin. Och jag vet att jag påpekar det varje gång jag skriver om spelet, men jag står fast vid att jag inte hade varit här idag om det inte vore för Bungies ringvärld. Inför releasen av Halo 2 sökte jag mig nämligen till diverse spelcommunitys för att hitta tappra klankamrater, och stötte på ett underbart gäng individer som jag än idag har kontakt med. Vi möttes på ett spelforum kallat Gamreactor, och resten är historia.

• Persona 4: Golden
När jag nådde gymnasiet kändes det som att jag hade färdigutvecklats rent TV-spelsmässigt. Jag visste vad jag gillade, jag visste vad jag ogillade, och så förblev det under många års tid. Men jag var faktiskt inte klar i min utveckling - mitt gamerliv gick och inväntade Persona 4: Golden, som jag fick i uppdrag att recensera för 5 år sedan. Där gick jag och trodde att allt som hade med japanska rollspel och anime att göra var djävulens påfund, och så kommer Atlus med sin high school-simulator och bjuder mig på världens kanske varmaste, charmigaste och mysigaste äventyr någonsin. Jag har aldrig upplevt ett lika underbart gäng karaktärer som hobbydetektiverna i småstaden Inaba. Dialogen var så välskriven, och gruppens personkemi så autentisk, att de 100 timmarna jag spenderade med spelet kändes som 10 minuter. Precis som Rubacava i Grim Fandango är Persona 4 en virtuell tillflyktsort som jag alltid kan återvända till när jag känner mig sliten och nere, och spelet fick mig att återfinna glädjen inom TV-spelande när jag behövde den som mest. Hatten av till Atlus.

Vilka är dina fyra #gamestruck-spel?

Du har väl inte missat de andra delarna i denna artikelserie?
#Gamestruck4: André Lamartine
#Gamestruck4: Petter Hegevall
#Gamestruck4: Henric Pettersson
#Gamestruck4: Kim Jakobsson