Ghost Ship

Filmen:
Inledningen är minnesvärd. Ett fartyg fyllt av glädje, skratt och dans till tonerna av en jazzig orkester. Ungefär som Titanic innan man krockade in i isberget och sjönk samt med den inte helt oväsentliga detaljen att en enorm stålvajer lossas ombord på däck och likt en sylvass kniv skär igenom såväl vinglas som människokroppar. Personerna som befunnit sig på dansgolvet multipliceras ganska omgående till flera delar av sig själv med huvuden som trillar av och kroppar som delas på hälften. Alla utom en liten flicka som var lite för kort för att nå upp till stålvajern avlider på stört.

Det är i synnerhet den här minst sagt makabra inledningen som folk brukar snacka om efter att ha sett Ghost Ship. Det är inte förvånande att man inte snackar om resten av filmen eftersom det som inleds så lovande ganska snart byts ut mot en misslyckad blandning mellan spökskräckis och actionrulle ombord på ett skepp där det händer mystiska saker. En uppenbart oengagerad Gabriel Byrne spelar huvudrollen som kapten för en sjöräddningsgrupp (i typisk Hollywoodanda bestående av en salig mix mellan etniciteter för att inte få någon folkgrupp att känna sig åsidosatt) som upptäcker ett skepp som förliste för över 40 år sedan, men som framför deras egna ögon ser ut att vara allt annat än förlist. De kliver ombord i förhoppningar om att kunna bogsera det och tjäna storkovan, men spöken och annat elände gör upplevelsen både obehaglig och livsfarlig för besättningen.

Man springer omkring i trånga utrymmen, hör konstiga ljud som i 8 fall av 10 är knarrande dörrar och ser en hel del vålnader (det är inte så lite uppenbart att manusförfattarna sneglat lite på The Shining innan man skrev denna sörja) - ändå får man för sig att det är en bra idé att dela på gruppen, vilket självklart leder till att karaktärerna försvinner en efter en innan eftertexterna rullar. Själv har man fullt upp med att försöka begripa sig på handlingen. Här ges inga svar i onödan och det är faktiskt inte förrän i slutet av filmen som det ges en liten förklaring till varför si och så inträffade, men då gäller det att man orkat hålla sig vaken så pass länge och det är minsann inte det lättaste. Ghost Ship är nämligen olidligt långsam under långa stunder av filmen.

Men även om nu handlingen är lite svår att begripa, så innebär det inte att filmen i sig är oförutsägbar. Tvärtom. Här kan man räkna ut nästintill varenda händelse i förväg och du begriper vilka som kommer att överleva och vilka som kommer att dö. Mörkhyade snubbar har det aldrig lätt i skräckfilm. Denna film är inget undantag.

Ghost Ship lyckas också med bedriften att innehålla så pass många logiska luckor och rent idiotiska inslag att det är närmast ett under att skeppet inte sjunker i samma stund som karaktärerna går ombord på det. Dessa karaktärer som enligt filmfodralet är "experter" och "tränade att klara av alla möjliga situationer" framstår som efterblivna hela bunten. Inte enbart för att de skräpiga skådespelarna får dem att kännas lika levande som träklossar. De frågar kaptenen om hjälp hela tiden, låter sig förföras av spöken (!) och simmar runt i svinkallt vatten som om det inte alls slagit karaktärerna att man kan drabbas av hypotermi ifall man befinner sig i kallt vatten allt för lång tid. Kaptenen glömde väl att berätta det för dem.

Sen kommer det en liten twist i slutet som är så extremt idiotisk och bedrövligt skriven att man inte bara känner sig förbannad över det faktum att man just har genomlidit filmen och sen som tack för visat intresse serveras ett så pass uselt slut, man känner sig lurad också. Det här är ingen skräckfilm, det är en plågsam filmupplevelse där korkade karaktärer gör korkade saker ombord på en båt.

Rederiet är ta mig tusan mer skrämmande.

Bilden:
Ghost Ship såg bra ut redan i DVD-utgåvan och på Blu-ray ser det hela ännu bättre ut. Ljussättningen är det som ser allra läckrast ut i den här utgåvan där lager på lager av ljus skapar spöklika rubbningar i luften och lyser upp fartyget på ett fantastiskt sätt med mysiga detaljer i omgivningen. Kontrasten är klockren och svärtan som man ser mycket av eftersom filmen i mångt och mycket utspelar sig i mörka utrymmen håller hög klass, lite sämre är det med polariseringar som förstör många scener och djupkänslan som aldrig riktigt infinner sig på ett tillfredsställande sätt.

Bilden är kodad i VC-1 och formatet är 1.78:1.

Ljudet:
Här bjuds man på ett Dolby TrueHD 5.1-ljud som inte alls låter så kraftfullt som man förväntar sig av en skräckfilm som lever på sina hoppa till-effekter, det är ganska matta ljudeffekter som mest puttrar på i bakre högtalarna, men som då och då vaknar till liv och sätter igång surrounden på ett åtminstone dugligt sätt. Dialogerna är relativt välmixade och filmens mer händelserika scener har fina riktningsdetaljer, men basen används på tok för lite och allt som oftast känns det som att man bara fört över det gamla ljudspåret från DVD-utgåvan utan att anstränga sig allt för mycket med att piffa till det. Dugligt ljud, men inte mer än så.

Extramaterialet:
Inga överraskningar här inte, utan standardmaterial med bakom kulisserna-klipp, en närmare titt på specialeffekterna, ett litet minispel där man kan få fram några "hemliga historier" om spökskeppet samt en vedervärdig musikvideo med det minst lika vedervärdiga bandet Mudwayne.