Ghostbusters: Frozen Empire

Vad göra när allt som var Ghostbusters spätts ut, sabbats och glömts bort till den milda grad att filmföljetången om Ivan Reitmans kaxiga spökjägare känns slappare och mossigare än Bill Murrays skinn? Fan-service. I festform. In med Ecto1-scener så det stänker om det. In med Slimer igen. In med 120 stycken Stay Puft-versioner, in med Murray, Aykroyd, Ernie, Annie Potts, borgmästare Peck och exakt alla andra karaktärer från originalet. Att de saknar emotionell koppling till någon eller något utöver proton-ryggsäckarna i filmen gör inget, släng in hela högen bara eftersom fansen nu ska bländas av tröstlöst flirtande som en rökridå för att effektivt dölja den usla storyn.

Precis så vill jag beskriva Frozen Empire, en film som till skillnad från snedsteget Ghostbusters (2016) inte har något eget att komma med, inte lyckas förvalta det som en gång var och som missar målet både sett till story, ton och humor. Med detta sagt börjar det klart bättre än det slutar. Den första scenen låter oss hänga med tillbaka till 40-talets New York och den första gången som stadens brandkår stöter på det frusna spökimperiet varpå ett tidshopp sker och vi sitter i Ecto1 tillsammans med Ghostbusters: Afterlife-karaktärerna Phoebe (Mckenna Grace), Trevor (Finn Wolfhard) och Gary Grooberson (spelad av Antman-gubben Paul Rudd - igen) som jagar en slags isluftmuräna som terroriserar New Yorks stadskärna. Protonlaser, spökfällor, Ecto1-sladdar och den sen obligatoriska utskällningen av en rasande borgmästare Peck inger hopp om en fungerande film med med underhållningsvärde än Afterlife, men det är verkligen bara introduktionen som fungerar, här.

Afterlife försökte (desperat) porträttera igenkännbara familjeproblem, tonårsångest, saknad och stress medan Frozen Empire försöker väva in den aspekten i all fanservice och i ökad takt på själva spökjagandet, men manuset fungerar knappt alls. Dialogen känns styltig, alla extra karaktärerna upplevs som inkastade för inkastandets skull och långa scener känns som om de borde lämnats kvar på klippbordet. Paul Rudds bekanta I Love You Man/Antman-karaktär börjar dessutom känns gräsligt uttjatad och enfaldig vid det här laget vilket bara förvärras av att framförallt Bill Murray ser så livstrött och grinig ut i samtliga scener samt spelar sin klassiska karaktär med exakt noll inlevelse vilket i slutändan gör detta till en plågsam historia.

Jag är ett stort fan av Ghostbusters (1984) och ser även ljusglimtar i den kritiserade uppföljaren men det som skett med denna älskade följetong under de senaste åren ser jag som en travesti snarare än något annat. Precis som så många andra remakes och reboots numer känns detta mer som en skamlös "cashgrab" baserat på ett stressat, dåligt manus snarare än något som verkligen avser att hedra och hylla en av 80-talets härligaste komedier.