G.I. Joe: The Rise of the Cobra
Halvdan dumaction när G.I. Joe-dockorna får liv av Van Helsing-regissören. Anna har tagit en titt.
Ja, då har årets andra dockfilm anlänt i filmhyllorna. Nej, inte Coraline eller någon Tim Burton-produktion utan det är Hasbros G.I. Joe-actionfigurer som därmed gör sällskap med Transformers: Revenge of the Fallen. Och det tål väl att sägas direkt; G.I. Joe: The Rise of the Cobra är liksom Transformers ett tämligen dåligt actionspektakel. Måhända är G.I. Joe lite mindre usel eftersom karaktärerna och skådespelarna känns lite fräschare än vad Transformers gör nu när den kommit till uppföljare.
Egentligen är det lättare att berätta vem regissören är än att beskriva handlingen. För regissören beskriver nämligen handlingen bara genom sitt namn. Stephen Sommers, killen bakom Van Helsing, Mumien och Scorpion King. De hjärndöda actionfilmernas försvarare som slänger ur sig styltiga oneliners, fjantiga comic reliefs och överdoserar CGI-effekter som om att han fick betalt för det (duh...).
Storyn går i vilket fall som helst ut på att två helylleamerikanska soldater får äran att bli medlemmar i det topphemliga elitförbandet G.I. Joe som egentligen inte finns. Uppdraget gäller att ta tillbaka ett gäng högteknologiska stridsspetsar som kommit i fel händer. Väldigt fel händer. Ondingarna som lagt rabarber på vapnet består av vapenexperter, en galen vetenskapsman och maskerade psykopater. Och en snygg tjej så klart. Den där Stephen Sommers har då tänkt på allt...
En sak som störde mig genom hela tiden är att huvudrollen som hjältemodig kommandosoldat gått till Channing Tatum. Vad tänker man på om man castar den manliga pinuppan från Step Up-filmerna? Däremot finns det en hel del andra skådisar som levererar som Dennis Quaid, Arnold Vosloo och Joseph Gordon-Levitt. Annars är storyn och dialogerna är så klart Noblesse-tunna och är tänkta att bäras upp av effekterna och actionscenerna vilket ju också är fallet. Men allt flängande runt jorden, från Nordpolen till Paris gör filmen mer ryckig än varierad.
Sedan får det se hur coolt ut som helst när Eiffeltornet kollapsar, G.I. Joe är ändå ingen popcorn-rulle jag skulle rekommendera om man vill lämna hjärnan hemma eftersom den inte besitter något hjärta att kompensera med.
Utgåvan är dock riktigt, riktigt bra på alla punkter och laddad med kommentarspår, bakom kulisserna-material och en titt på specialeffekterna.



