Glass Onion (Netflix)

Daniel Craigs märkliga sydstatsmanér är äntligen tillbaka i uppföljaren till det överraskande roliga mordmysteriet Knives Out, där mästerdetektiven Benoit Blanc får sitt största fall hittills: en tech-miljardär med storhetsvansinne får sin mordmiddag förstörd när ett riktigt mord äger rum och det finns ingen annan väg ut från hans privata grekiska ö än att vänta på hjälp. Men mördaren bland det vrickade sällskapet tänker minsann inte vänta på att göra sitt blodiga mästerdrag...

Rian Johnsons uppföljare till sin whodunnit-succé är en betydligt större film sett till skalan och budgeten. Det är som en betydligt mer utflippad Death on the Nile, där stenrika vänner samlas över en helg för att minnas de gamla goda dagarna (och öppna gamla sår) och man kastas snabbt i en sexig, småfuturistisk rikemansvärld där en beboelig glaslök drivs av en instabil vätekristall och Banksy har designat en båtbrygga gjord av is. Craigs excentriske detektiv verkar vara den mest normala besökaren när han undersöker vilken relation de nyrika rövhålen har till Edward Nortons tech-geni.

Det börjar lite skakigt. Filmens inledande corona-instängdhet och alla dess udda egenskaper kändes kraftigt förlegade och med tanke på att hela coronakrisen slopas i filmens senare akter kändes det som ett märkligt sätt att återvända till Johnson deckarvärld. Det Clue-doftande mysteriet tar också sin lilla tid att etablera figurerna och precis som den titulära glaslöken som karaktärerna bebor finns det flera lager till mordmysteriet. Flera av dessa lager är långsökta, där Johnson ofta vilseleder tittaren med sin förrädiska klippning. Några ledtrådar är riktigt fiffiga, medan andra ledtrådar är lite väl bedrägliga för att ens få kallas ledtrådar. Denna sortens mysterier är inte de mest tillfredställande, då tittaren inte erbjuds särskilt många pusselbitar att leka med. Lite som i Knives Out, också.

Vad som håller ihop Knives Out-uppföljaren är filmseriens hjärta och dedikation till idiotin som flera av karaktärerna bemästrar. Nej, detta är såklart inte i klass med Agatha Christies gåtor och Johnson är väl medveten om att han bara kan drömma om deckardonnans briljans - istället vältrar han sig i fånigheterna och lyckas få till en härligt snurrig semestergåta som är direkt labyrintisk i sina virriga vändningar. Det jag också gillar med uppföljaren är att Craigs detektiv är betydligt mer aktiv och aggressiv i denna film än det vänliga baksäte som karaktären tog i Knives Out, vilket gör Blanc till en mer självklar problemlösare i deckargenren.

Det är svårt att sympatisera med de inflytelserika knölarna som bland annat består av Dave Bautistas framgångsrika Twitch-streamare och Kate Hudsons diviga modegigant, men det är inte heller meningen. Mycket av filmens konflikter bygger på hur långt dessa är beredda att gå för att behålla sina maktpositioner och allra bäst är Edward Nortons VD, som stjäl rampljuset varje gång hans hycklande high tech-hippie skryter med sin märkliga innovation. Satiren är lite väl knasig ibland och den är egentligen inte särskilt djärv, men ibland får Johnson till några kul och effektiva insikter.

Det är inte en bättre film än Knives Out, dock. Trots större budget och ännu fler stjärnor förlorar uppföljaren lite av enkelheten och charmen från föregångaren, där filmen också dras ut lite mer än nödvändigt och special effekterna är inte alltid övertygande. Ändå lyckas Glass Onion vara en skön liten havsbris som inte tar sig själv på alltför stort allvar och som nästan fungerar som en humoristisk antites till Kenneth Branaghs torterande och hopplösa Hercule Poirot-äventyr. Precis som i Knives Out fortsätter Rian Johnson att leka med genrekonventioner med en trygghet och självmedvetenhet. Det är mest den lösa lyxpaketeringen som gör att det inte riktigt fångar första filmens enkla elegans.