Gone

Filmen:
Har du 96 minuter som du känner dig sugen att slösa bort på någonting riktigt överdjävulskt horribelt? Tänk efter ordentligt nu. Det finns nämligen ingen återvändo när du väl spenderat dessa minuter med att titta på eländesskräpet Gone, en ny thriller med Mamma Mia-stjärnan Amanda Seyfried i huvudrollen som mycket väl kan vara den sämsta filmen som hittills släppts under 2013.

Den här sorgliga ursäkten till film kretsar kring den unga tjejen Jill som lider av kraftiga psykiska besvär efter att med nöd och näppe ha undkommit en relativt säker död då hon kidnappats av en okänd förövare. Kruxet är att ingen tror på hennes berättelse, vilket blir extra kännbart då hennes syster plötsligt försvinner och Jill misstänker att samma man ligger bakom även det dådet. Hon ger sig ut på jakt efter förövaren i hopp om att rädda systern och kunna bevisa för polisen att hon haft rätt hela tiden.

Skaparna bakom Gone förväntar sig att vi tittare ska sitta på helspänn när Amanda Seyfried med sina stora rådjursögon springer omkring i staden för att hitta sin syrra. Det osar nämligen av desperata försök till att bygga upp spänning under filmens gång. Seyfried hotar folk med pistol, trotsar polisens uttryckliga order om att inte lägga sig i fallet och ägnar sig åt långsökt detektivarbete för att hitta filmens stora elaking. Allt för att få vår puls att öka. Förgäves, tyvärr. För om det är något som Gone definitivt inte är, så är det spännande. Istället är den korkad så det står härliga till.

Poliserna beter sig som karaktärer hämtade ur en buskis, mördaren är så anonym att det känns som ett enda stort WTF-moment när vi väl ser vem det är - och med det menar jag inte att vi blir överraskade eller uppflygna ur byxorna av ren förvåning, utan att vi helt enkelt inte har en susning om vem karaktären egentligen är. De hade lika gärna kunnat låta en dörr vara mördaren. Eller en mycket liten sten. Det hade varit ungefär lika logiskt. Gone är fylld till bredden av uselt berättande och när inte heller regissören eller de till synes Valium-påverkade skådespelarna försöker göra någonting åt saken, så är det svårt att hålla fingrarna borta från stoppknappen.

Men musiken är rätt okej, trots allt.

Bilden:
Bildmässigt är det svårt att klaga dock. Här bjuds på strålande färgåtergivningar och en otroligt skarp bild som ser till att vi inte missar några små- eller stora detaljer i omgivningarna. Svärtan är även den bra på det stora hela, även om det nu förekommer ett fåtal ögonblick där de svarta detaljerna smetar ut mer än lovligt på skärmen.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Gone levereras med ett förvånansvärt aggressivt och mustigt DTS-HD Master Audio 5.1-spår som briljerar med ljuvliga panoreringar, bra tryck i basen och dialoger som låter betydligt bättre än av de förtjänar. Det är dock ingen perfekt ljudmix. Musiken är ljudspårets stora förlorare och låter lite tunt jämfört med den annars så kraftfulla mixen.

Extramaterialet:
Ingenting, tack och lov.