
Jag gillar verkligen Neill Blomkamp och då menar jag "verkligen". District 9 samt Elysium är två av de scifi-rullar som jag sett flest gånger (totalt sett) tillsammans med Star Wars: Empire Strikes Back och Blade Runner och när jag först fick nys om att han skulle förvandla Sonys Gran Turismo-spelserie till långfilm, började jag hoppas på storverk. Det var väl trailern som drog ned mina förväntningar dock, även om materialet som släpptes dessförinnan lovade gott. Trailersnutten var och förblir ett saligt hopkok av trötta klyschor och gapigt kass dialog och efter att ha sett filmen i sin helhet kan jag bara konstatera att samma saker går att säga om slutprodukten. Tyvärr.
Gran Turismo är baserad på verkliga händelser enligt Sony och även om de tagit sig stora friheter med "verkliga händelser"-etiketten, stämmer det ju att TV-spelstoken Jann Mardenborough vann en Gran Turismo 5-tävling på Playstation 3 vilket gav honom chansen att provköra för Nissans GT-team, där han till slut lyckades norpa sig en plats. Från gamer till racer, precis som filmaffischen basunerar ut, är såklart en korrekt bild av vad som hände den unge brittiske herren som skulle komma att bli relativt framgångsrik inom Nissans racingdivision. Någon enstaka podiumposition har Jann norpat sedan 2013 och under 2017 var han förhållandevis nära att nypa en totalseger i GT500-serien (Super GT). I samma veva som Sony och Blomkamp prickat rätt rörande den övergripande resan från Playstation till racingbanan som Jann gjorde, lyckas de även pressa sin story med lögner som för egen del förstörde en del av den här filmen.
Enligt Gran Turismo: The Movie var Jann Mardenborough den första GT Academy-vinnaren, som stod på podiet på LeMans och bröt ny mark för racingintresserade ungdomar, vilket helt enkelt inte stämmer. Jann var den tredje vinnaren och han föregicks bland annat av racingprogrammets jungfruvinnare Lucas Ordóñez som gjorde bättre ifrån sig som professionell racingförare än Jann och som faktiskt stod på prispallen i LeMans 24H, vilket Jann alltså inte gjorde. Jag förstår såklart grejen med att bunta ihop flera förares verkliga prestationer och vinster till en enda karaktär, men varför då inte berätta historien om Lucas Ordóñez här, istället, med tanke på att han var först ut och faktiskt vann fler race som proffsförare än vad Jann gjort? Utöver detta anser jag att storyn (som är som rippad från Top Gun) med en Iceman-liknande tysk ärkerival som pressar folk av banan under racingsekvenserna som om det faktiskt vore Flat Out vi pratar om här, eller Burnout, skär sig med hela idén om att denna film skulle vara baserad på verkliga händelser.
Neil är tydligen förhållandevis bilintresserad och har sedan länge uttryckt kärlek till framförallt Nissans GT-R (som han också använde sig av i Elysium) och jag uppskattar verkligen hur han använt sig av drösvis med kameror, drönarbilder samt supersnygga incar-vyer under själva racingmontagen. Det ser snyggt ut, det går snabbt och det bygger en brygga mellan Gran Turismo som spel och verklig GT-racing som jag tycker fungerar relativt väl. Det blir dock lite allmängiltigt och ytligt med karaktärer som känns som klyschor och en story som vi sett hundratals gånger tidigare. Skådespeleriet är dessutom inget vidare. David Harbour spelar över något gräsligt i rollen som den vandrade klyschan Jack Salter (driver coach) medan stallchefen Danny Moore, spelad av Orlando Bloom, känns likvärdigt slö som karaktär. Dialogen är verkligen dränkt i trötta "måsten" och det känns snarare som om Neil gjort en billig Top Gun-kopia för människor som inte ens känner till Gran Turismo som spelserie, än en film för oss som älskar Polyphonys bästsäljande Playstation-följetong.