Griniga gamla gubbar

Filmen:
Jack Lemmon och Walter Matthau gjorde nio filmer tillsammans under deras långa karriärer. Många brukar säga att Odd Couple från 1968 är deras bästa, men själv håller jag nog den här feelgood-filmen snäppet högre. Griniga gamla gubbar handlar om grannarna Max och John som känt varandra sedan barnsben, men som också varit ovänner sedan många år efter ett bråk om en kvinna. Ett bråk som på nytt träder i kraft när puman Ann-Margret flyttar in i grannskapet och sätter båda herrarnas hjärtan i brand.

Griniga gamla gubbar känns till en början som en ganska tramsig farsliknande komedi om gamla gubbar som beter sig barnsligt mot varandra (slänger snö på varandras gårdar, placerar döda fiskar i baksätet på bilar osv), men ju längre filmen går utvecklas det hela till en hjärtvärmande berättelse om barnslig stolthet och hur viktigt det är att ha vänner att luta sig mot. En komedi som inte räds att vara lite allvarsam ibland, men som många gånger faller i fällan för billiga skämt - som då Burgess Meredith (som spelade Pingvinen i den gamla Batman-serien från 60-talet) gammelgubbe går omkring och säger snuskiga saker.

Det är, trots dessa inslag av tvivelaktig humor en riktig mysrulle med mysgubbarna Lemmon och Matthau vars samspel är fantastiskt på alla sätt och vis, men fan vore väl annat då gubbarna känt varandra i så många år och haft möjlighet att finslipa deras personkemi till perfektion. Matthaus bullriga och enkelspåriga karaktär Max är en perfekt motpol till Lemmons mer stillsamma och eftertänksamma John, medan vår svenska stolthet Ann-Margret gör en fin insats som herrarnas stora kärlek.

Om du letar efter en komedi som både är gripande och underhållande, så är Griniga gamla gubbar definitivt något för dig.

Bilden:
Det börjar verkligen inte bra. Inledningen i Griniga gamla gubbar ser lite ut som en medelmåttig DVD-film med på tok för mjuk bild, massor av störande brus och tråkiga färger. Men sen händer något, när Ann-Margret dyker upp i filmen med sitt röda hår och färgglada kläder, så är det som om transfern vaknar till liv och levererar en bildupplevelse som visserligen är långt ifrån imponerande - men som ändå klarar sig undan med hedern i behåll. Skärpan är okej och kontrasten blir successivt bättre och bättre ju längre filmen går.

I slutändan levereras Griniga gamla gubbar med medelmåttig Blu-raykvalitet som främst dras ned av ett konstant närvarande lager av polariseringar och ganska platta färger. Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Dolby TrueHD 2.0-ljud låter inte sexigt någonstans, men faktum är att det här tvåkanaliga ljudet inte alls låter särskilt dumt. Dialogerna är perfekt uppfångade och då filmen till största delen är dialogdriven med elakheter mellan Lemmon och Matthau, så känns det inte som hela världen att inte bli bjuden på ett surroundkalas av rang. Visst, mixen låter lite burkig på sina håll och framförallt musikinslagen hade gynnats av en lite mer levande mix, men på det stora hela fungerar det här 2.0-spåret helt okej. Klart dugligt.

Extramaterialet:
Ingenting.