Grudge Match

Filmen:
Jag tänker inte ljuga för er. Konceptet Rocky Balboa mot Tjuren från Bronx som får chansen att mötas i boxningsringen som sextio- och sjuttioplussare för att avgöra vem som är den bättre boxaren luktar mycket riktigt mest av oerhört gammal gubbljumske. Alternativt något som inte skulle skämmas för sig det minsta som en Saturday Night Live-sketch om märkliga brainstormingsessioner på valfri Hollywoodstudio. Det går liksom inte att komma ifrån det faktum att grundstommen i Peter Segals boxningskomedi Grudge Match med Stallone och De Niro som boxare med den bästa tiden bakom dem knappast ingjuter några större förhoppningar om annat än ett plågsamt slöseri med ens tid.

Men precis som man inte ska räkna ut en boxare förrän han visat sig oförmögen att ta sig upp på tio, så ska man inte alltid förvänta sig att ha rätt i sina förutfattade meningar om film - inte ens när det verkar vara bortom allt rimligt tvivel om att det ska finnas något som helst positivt att plocka ut ur filmen i fråga. Grudge Match är definitivt ingen bra film, men den är inte heller fullt så värdelös som man kan misstänka. Faktum är att det är en bitvis rätt mysig liten bagatell som till och från glimrar till med scener som får en att dra på smilbanden en aning. Dessvärre drunknar dessa sällsynta inslag av hjärta och värme i trötta scener med Alan Arkin som spelar samma uppkäftiga gammelgubbe som han gjort i de senaste 450 filmerna han medverkat i, en som vanligt outhärdlig och gapig Kevin Hart samt ett totalt meningslöst triangeldrama mellan Stallone/De Niro och Kim Basinger som känns ännu plastigare och onaturlig än vad vandrande plastikoperationen Basinger gör nuförtiden. Inte heller scenerna mellan De Niro och den växande relationen med sonen och barnbarnet han aldrig tidigare träffat fungerar särskilt bra, utan känns mer som ett söligt och överflödigt inslag i en film som redan försöker ha för många strängar på sin lyra.

Stallone är den som bär filmen på sina axlar med en karaktär som man faktiskt känner någonting för, medan De Niro känns aningen piggare än vad han gjort de senaste åren, men fortfarande långt ifrån den snuskigt höga nivå vi alla vet att gubben är kapabel till om han bara är på rätt humör. Inte för att det spelar någon större roll. Det stora problemet med Grudge Match sitter inte i skådespelarinsatserna, även om Kevin Hart nästan på egen hand förstör hela filmen med sin olidliga prestation. Det stora problemet är manuset som inte riktigt kan bestämma sig vilken riktning filmen ska ta. Är det en skojfrisk komedi med slapstickinslag om gamla gubbar som försöker träna som om de fortfarande var unga? Är det ett drama om trasiga relationer? Är det en romantisk film? Är det en parodi på dålig CGI och hur man inte bör använda sig av sådant för att få folk att se yngre ut ifall det i samma veva gör att människorna ser ut som att de är tillverkade av kompost? Grudge Match skulle ha mått betydligt bättre av att välja riktning och skala bort ett par överflödiga sidohistorier som inte tillför annat än gäspningar och en onödigt lång speltid.

Grudge Match är definitivt ingen film du behöver ödsla din tid på. Se om Rocky-filmerna och Tjuren från Bronx istället. Det är ett betydligt klokare sätt att nyttja din tid på.

Bilden:
Välbalanserade och livfulla färger, bra skärpa med imponerande detaljrikedom och en svärta som håller måttet genom hela föreställningen. Det är svårt att klaga på bilden i Grudge Match som är betydligt bättre än vad filmen egentligen förtjänar.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som kommer till liv på riktigt under boxningsscenerna i filmen där varenda smocka, publikens vrål och de andfådda slagskämparna fyller upp högtalarna på ett strålande sätt. I dialogscener och filmens mer lågmälda ögonblick imponerar det inte lika mycket med ett förvånansvärt platt ljudspår som fångar upp dialoger på ett bra sätt, men i övrigt lämnar en del att önska i fråga om omgivningsljud.

Extramaterialet:
Här finns ett par featurettes som varierar kraftigt i såväl kvalitet som speltid. Bäst är den lilla snutten med Tyson och Holyfield, medan inslagen med Kevin Hart är precis så outhärdliga som allt annat med den hemska komikern är. Här finns också ett par bortklippta scener och alternativa öppnings- och slutscener som inte tillför särskilt mycket av glädje.