Gulliver's Resor

Filmen:
Kritiken har inte varit nådig mot Gullivers Resor. På sajten Rotten-Tomatoes där man samlar in recensioner från USA:s samlade kritikerkår har den blygsamma 20 % av 100 som medelvärde och även bland "vanligt" folk har det talats om Jack Blacks sämsta film.

Döm om min förvåning när Blu-ray-spelaren inte exploderade bara av att få filmen inmatad i sig. Ännu mer förvånande är att jag efter att ha suttit igenom filmen faktiskt kände mig riktigt belåten. Det är visserligen en ytterst förutsägbar och många gånger riktigt tramsig nytolkning av Jonathan Swifts klassiska saga där Gulliver inte längre är en torr engelsman, utan istället en rockälskande slacker med Converse-dojjor i form av Jack Black som efter att ha tagit på sig ett jobb som resereporter för att imponera på en tjej (Amanda Peet) hamnar åt helskotta fel och går i land på ön Lilliputt där invånarna är ungefär lika små som gräshoppor.

På ön behandlas han till en början som ett monster, men ganska snart får man för sig att denne Gulliver kanske är lösningen på deras problem med ärkefienderna på en ö i närheten och börjar därmed behandla honom som en kung. Gulliver vänjer sig snabbt vid livet på Lilliputt och inser att alla människor, oberoende av storlek, är värdefulla på sitt eget lilla vis. Det är en oförarglig berättelser som givetvis använder Blacks storlek kontra de pyttesmå människorna på Lilliputt som sin största humorkälla, men också en del referenshumor - som då minimänniskorna står för underhållningen i Gullivers hemmabio med bland annat tolkningar av kända filmer och Guitar Hero-spelen.

Det obligatoriska rockframträdandet med Black finns givetvis med på ett hörn och även om det börjar kännas rejält tjatigt vid det här laget att alla filmer med Jack Black ska innehålla ett sådant, så är det svårt att inte dra på smilbanden när han på sitt eget lilla rocker-vis ställer sig frågan "Krig - vad är det bra för?". Black har en charm som få andra och för mig räcker det många gånger att bara titta på karln för att bli glad. Det är framförallt det som räddar Gulliver's Resor i scenerna där manuset visar sina svagheter med ett frossande i dålig slapstick och en irriterande skurkkaraktär i form av humorserien The IT-Crowds sköning Chris O'Dowd som får lite väl mycket speltid. O'Dowd och resten av ensemblen gör dock sitt bästa med tanke på manusarbetet som inte alltid ger dem särskilt mycket att jobba med.

Specialeffekterna är ett annat ojämnt kort i filmen. För det mesta håller man sig på klart acceptabla nivåer och regissören Rob Letterman som tidigare jobbat med animerade filmer som Monsters vs Aliens agerar rutinerat med användandet av CGI, men det hjälper föga i scener som utspelar sig ute till havs där vatteneffekterna håller riktigt låg kvalitet och känns som hämtade ur en film från början av 2000-talet snarare än en ny produktion.

Gulliver's Resor är trots sina brister en av de gladaste överraskningarna på länge. Jag förväntade mig skräp rakt igenom och fick istället en hyfsat skojig komedi med charmiga skådespelare, gulliga kärleksscener och ett par riktigt hysteriska humorscener. Min favorit är när Black hamnar på en ö bebodd av jättar och hamnar i ett dockhus iklädd tantkläder. Då skrattar man verkligen så mycket att magen nästan krampar.

Bilden:
En riktigt härlig bildtransfer där framförallt de livfulla färgerna får en att sugas in i berättelsen på ett fantastiskt sätt, även den knivskarpa skärpan gör sitt för att höja upplevelsen med ljuvliga findetaljer och bra dynamik som visserligen inte alltid är till filmens fördel - en del av specialeffekterna håller inte riktigt måttet när man ser med högupplösta ögon på det hela. Svärtan är tung och mörk, men innehåller några störande inslag av brus i vissa scener.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Till skillnad från många andra filmer som främst riktas mot en yngre publik, så har man verkligen lagt ner ett ordentligt arbete på ljudmixen i Gulliver's Resor. Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som balanserar mellan kraft och precision på ett ypperligt vis. De inledande scenerna i filmen innehåller många subtila surroundeffekter från tidningsredaktionen, medan resterande delar av filmen levererar bombastiska sjöslag, jublande folkmassor och rejält med bas i musikframträdandena. Samtliga högtalare i mixen jobbar på bra och det är en ren fröjd att lyssna på det här ljudspåret.

Extramaterialet:
En gag-reel som egentligen inte är en gag-reel alls, utan snarare en enda scen från filmen som utmynnar i att Black tappar byxorna när han försöker skjuta på en bil som vägrar starta. Det är småkul, men helt fel märkning på segmentet i fråga. Här finns också ett par bortklippta scener samt några rätt mediokra featurettes som mest innehåller smörigt ryggdunk.