Hamilton 2

Filmen:
Först och främst så vill jag be om ursäkt å svensk filmindustris vägnar. Ursäkten är riktad till den action-törstande publiken som förespråkar feta explosioner och testosterontjurar med bandana som kastar folk genom husväggar. I Sverige håller vi oss till en lite mer betryggande måttlighet. Bli inte besviken om actionhjälten ser ut som din gamla SYO-konsulent och hans "brud" är halvvägs genom klimakteriet. Budgeten är av förklarliga skäl en spottstyver av Hollywood-produktionernas och slutprodukten blir därför aldrig ens en knappt jämförbar actionurladdning.

Personligen så trivs jag förhållandevis bra med måttligheten och den mer verklighetstrogna framställningen, även om den i slutändan kan uppfattas som tråkig. Men att Hamilton ska vara gräddan av svensk action är inget annat än beklagligt. På senare år har man dock tuffat till serien lite. Stefan Sauk och Sunes pappa är uteslutna och i sanna Hollywood-anda så har man D-Flex-trimmat Hamilton på gymmet innan inspelningen och berikat honom en coolare och mer skoningslös approach. Man har också kostat på sig en fräck underrättelse-dator med touchscreen som låter som om R2D2 satt en syrsa i halsen.

Hur som helst, i Hamilton 2 - men inte om det gäller din dotter (ursäkta, jag spydde i munnen när jag skrev ut hela titeln) blir Carl Hamiltons gudbarn kidnappat av extrem-islamister. SÄPO och CIA är motvilliga att agera och Hamilton går bananas. Tillsammans med ett hopskrap av ex-kombattanter beslutar han sig för att dela ut stryk tills dess flickan är hittad.

Men det hela blir tyvärr inget vidare. Intrigen blir svår att greppa och allt för få belöningar väntar den som uthärdar allt snack och flängande fram och tillbaka. Regissören Tobias Falk, som senast komponerat Battlefield: Bad Company och Bad Company 2, har uppenbara problem att redan ut smörjan. Och framför allt, att bibehålla publikens intresse på vägen. Actionsekvenserna är sällsynta och fegt koreograferade. För det mesta dansar kameramannen runt som om stryket är adresserat hans eget nylle. Snabbt, fräckt, modernt? Fegt, störande, billigt!

När sluttexterna rullar lämnas jag med den olustiga känslan av att det jag bevittnat var fanimej varken mer eller mindre berikande än ett utdraget avsnitt av någon random slötitt-dynga som Criminal Minds eller CSI. Tillråga på allt så besparades jag inte ens reklampauserna. Produktplaceringen och den ständiga fokusen på bilmärken och företagslogotyper har eskalerat i den milda grad att det har gått från diskret, till störande, till skrattretande. Jag kan ju säga så mycket som att om bokseriens Carl Hamilton - som Guillou berikat med en kommunistisk värdegrund - skulle få nys om detta så kommer nästa bok handla om hur bok-Hamilton ger film-Hamilton ett marxistiskt kok stryk.

Bilden:
Här har man i alla fall levererat. Hamilton 2 gör sig riktigt bra i Blu-ray. Skärpan och detaljrikedomen är klanderfri. Jag älskar den lite stärkta kontrasten och hur man bearbetat färgerna som löper från naturlig, till isblå i högkvarteret och varmt sandgul ute i öknen. Filmen kommer på en BD50 och formatet är 2.39:1. Mycket bra bild.

Ljudet:
Ljudet presenteras av en rungande DTS-HD 5.1 Master Audio-mix. I enstaka fall kan dialogen ligga lite väl lågt och man får anstränga sig för att snappa upp vad det mumlas om. Men i det stora hela så har Blu-ray-utgåvan ett väldigt bra ljud. Samtliga kanaler används flitigt och på bästa sätt. Jag själv hade kanske knökat mer krut i attrapperna för att höja effekten i eldgivningen, men det känns ändå balanserat och rent. Vi tackar för ett mycket bra ljudspår.

Extramaterialet:
Inget. Hade varit önskvärt med feature där vi får följa Persbrandt med en huvudmonterad kamera under en lördagskväll med kommentatorspår av representanter från IOGT-NTO och polismyndigheten.