Hamilton: I nationens intresse

Filmen:
Jan Guillous folkkära spion Carl Hamilton har genom åren gestaltats av välkända namn som Peter Haber, Stellan Skarsgård, Peter Stormare, Stefan Sauk och nu relativt otippat är det Sveriges linslus nummer ett sexpacket Mikael Persbrandt som får sin chans. Det har hänt mycket i filmbranschen på 20 år. Då kunde en lönnfet förortspappa som Peter Haber axla Hamilton-rollen utan att folk lyfte på ögonbrynen. Nu ska allting vara superdeffat ner till minsta detalj enligt de riktlinjer Hollywood målat upp sedan en tid tillbaka. Och det är inte svårt att se var regissören Kathrine Windfeld sneglat åt för världsdel. För Hamilton är en riktigt snygg film.

Den här gången ska underrättelseofficeren Carl Hamilton infiltrera en internationell liga som smugglar avancerade svenska gps-styrda raketer, men något går snett och alla får smaka bly utom Carl Hamilton när en okänd grupp elitsoldater ger sig in i leken. Väl hemma vill Hamilton bara slå sig till ro men blir omgående ivägskickad för att rädda en kidnappad svensk vapentekniker (Gustaf Hammarsten). Därefter följer en mäkta rörig soppa med korruption, skumma agendor och ministermord.

Jag ville så gärna tro på den nya Hamilton. En råare, tuffare, mörkare Hamilton med en stenhård Mikael Persbrandt i huvudrollen. Allt det där får vi. Men vad hjälper det när de misslyckats med precis allt det andra. Att Hamilton ska vara en actionfest håller jag helt med om. Det händer mycket och tempot är högt men när det presenteras i den här hafsiga förpackningen blir jag bara upprörd. Ett av de största problemen är alla de spår filmen försöker följa. Det är ett evigt farande till exotiska platser hit och dit och nya karaktärer att hålla reda på. Det tunna manuset brister på många punkter och dryper av trötta klichéer med skämskudde-varning. Dialogen är dessutom så bajsnödig att man funderar på om inte parodifarbrorn Fredde Granberg varit i farten.

Actionsekvenserna är det inget större fel på. Snygg koreografi och läckra kameraåkningar men det är det enda positiva med filmen. Historien är helt enkelt inte intressant och skådespeleriet oerhört dåligt. Allt kan dock inte skyllas på skådespelarna. Materialet de har fått att arbeta med möjliggör inga större insatser och det är tragiskt att se Mikael Persbrandt inblandad i den här sörjan. Jag har på senare tid tyckt att Persbrandt börjar bli lite uttjatad när han dyker upp i filmer och TV-serier i parti och minut. Varumärket börjar bli urvattnat och med en kalkonfilm som Hamilton är där han inte får chansen att visa vad han går för blir som en motvillig bekräftelse. Sen har vi det här med usel produktplacering som svenskar verkar vara världsmästare på. Det kläcks företagsslogans och tillhörande exponering av reklamskyltar titt som tätt. Det för ännu ett löjets skimmer över filmen. Men fodralet är iallafall läckert med sin snygga svarta ram.

Bilden:
På bildsidan är det inte fy skam. Även i Sverige går det att göra snygga actionfilmer för HD-formaten och Hamilton är ett fint exempel på detta. Skärpan är bra och detaljnivån hög. Färgerna är neutrala och upplevs naturliga med exempelvis naturtrogna hudtoner. Svärtan är också bra med mycket detaljer. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,39:1.

Ljudet:
Ljudet i Hamilton går inte heller av för hackor. Det högljudda DTS-HD Master Audio-spåret bjuder på en hel del godbitar som überklar dialog, balla surroundeffekter och mäktiga vapenljud förstärkt av härligt tung bas.

Extramaterialet:
En kortare bakom-kulisserna featurette medföljer men den är bara tråkig. Sen finns det en musikvideo också.